21 juni 2015

Det är söndag morgon i Oakland där vi bor under vårt besök i den här delen av Kalifornien. Vi är inne på vår andra vecka i USA. Vårt motellrum ser fortfarande lite ut som ett torkrum efter besöket på The Heyes Laundry igår. På några ställen hänger kläder som tvättomatens torktumlare inte rådde på ens efter 4 körningar (i och för sig var varje torktumling bara 6 minuter). Annars gick det smidigt. Instruktionerna enkla (det var inte första gången jag fick användning för mina Walmart-läsglasögon men det är nog första gången de syns på bild) och tvättiden – de kaliforniska 30 minutrarna, som vi har kommit att kalla dem – inte svår att slå ihjäl heller eftersom det fanns Wi-Fi.

När vi tvättade var det tidig kväll och det kom faktiskt några regnstänk. Färden in till San Francisco gick i dag söderut med Silicon Valley som ett första delmål. På vägen dit stannade vi i Hayward på Hippies Brew som serverade goda bagels med bra service i rasande fart. Under tiden vi frukosterade där sköttes ruljangsen bakom den lilla disken av 7 personer.

In och ut, bara. Ibland var det nog fler personal än kunder inne. Vi stannade inte heller länge.

I Silicon Valley letade vi oss fram till Apples högkvarter, 1 Infinite loop, som inte gjorde mycket väsen av sig på utsidan. Knappt ett äpple syntes. Visserligen var det lördag men det kändes ändå som att mina fördomar om att man alltid arbetar här kom på skam då det var väldigt lite folk här och definitivt ingen som jobbade – förutom killen som höll rent på gatorna. Entrén verkade dock öppen men vi vågade inte gå in.

I Mountain View finns också:

… där vi tillbringade några intressanta timmar. På AI/Robotnics-avdelningen hittade vi ekorren Squee från 1951 som lyckades bäst med sitt uppdrag att hämta nötter (tennisbollar) om det var mörkt (!).

Efter 3 timmar var vi rätt möra och behövde ta oss till San Francisco för att hinna tvätta innan dagen blev all. Inne i ett av Mountain Views bostadsområden, där allt såg exakt likadant ut och var idylliskt på gränsen till läskigt, hittade vi SnoZen som serverade ”hyvlad snö”, något slags smaksatt is. Hyvlad snö var mycket gott och svalkande om man inte åt för fort. Quintus fick hjärnfrys av sin vaniljsnö med jordgubbar.

Vi hann som sagt till tvättomaten och hittade via Yelp restaurangen med det lekfulla namnet Thai Idea där allt var vegetariskt, sånär som på äggen. Man kunde beställa anka, biff, kyckling, mal och räkor, allt formaterat i sojaprotein. Något skeptiska beställde vi in förrätten Wing Bomb för att testa. Dessa kryddiga kycklingsubstitut hade till och med något slags skinn på sig! Gott och mättande. Men vi höll oss till Pad Thai och Pad Kee Mow – utan sojasubstitut.

Vår sista exkursion i San Francisco skulle bli att åka över Golden Gate-bron. Den var inte helt lätt att komma upp på utan direktion från GPS:en. Vi gjorde därför ett stopp utmed bron på vägen hem till motellet, San Francisco-Oakland Bay Bridge, på Treasure Island där vi fick en härlig utsikt.

Sedan blev det retur till Frisco och ett lyckat försök att åka på Golden Gate-bron. Det var disigt över bron vars gigantiska fästen inte syntes i från bilen varför en lätt futuristisk känsla av att vara svävande infann sig.

Gårdagskvällens hemkomst är nog den senaste hittills. Men vi vek tvätt och hann titta lite på teve innan vi somnade.

Sjukdomsläget är bättre. Quintus har inte hostat i natt och själv har jag bara lite svid i halsen.

20 juni 2015

Våra dagar i San Francisco börjar som sagt i Oakland på andra sidan havsviken. Motellet ligger nära marinan och det är överraskande kallt, även om förstås också är tilltufsade rent fysiskt. Vi bestämde hur som helst att inte sätta på luftkonditioneringen och det här var resultatet nästa morgon:

Med hjälp av appen Yelp hittar vi Lou’s Sandwichbar – ett av stadens bästa smörgåsställen – som vi siktar in oss på, med hjälp av bilens GPS, för frukost. Lous mackor gick inte av för hackor. Mycket goda. Tyvärr orkade jag bara med min ena halva men Simon har fått extra god aptit häröver hjälpte mig med den andra halvan.

Man får nästan alltid för mycket mat var man än äter. Frukostarna är enorma om man inte är vaksam och beställer något kontrollerat som 3 pannkakor eller 1 bagel. Vi åt omelett häromdagen och det kom in fyllda rullar som säkert var 30 centimeter långa. Då skulle det räckt med 2 portioner till oss 4 – och ändå blivit mat över. Vi har därför blivit mer vaksamma och Lous sandwichar var ett bra alternativ. Det var bara jag som inte orkade. Mätta letade vi oss sedan ner till Fisherman’s Wharf utan GPS:en.

I Fisherman’s Wharf kom reseplaneringens första bakslag – ja, förutom att vi alla blivit sjuka, – i det att det inte fanns några turer till Alcatraz förrän den 14 juli. Jag hade inte tordats förhandsboka denna tur då det ju kan vara dåligt väder i de här delarna av USA. Reaktionerna lät inte vänta på sig när vi istället plåtade oss framför fängelset. Några verkade bedrövade och andra inte bry sig.

Istället tog vi oss bort till en av kabelspårvagnarna och dit kom vi i elfte timmen och fick åka dagens sista tur. Barack Obama var på besök vilket innebar att delar av staden skulle spärras av. Men vi hann – vilket gladde oss.

Någon Barack såg vi inte till men att åka kabelspårvagn var en upplevelse. Spårvagnarna dras uppför backarna i stadskärnan genom att haka fast i kablar som ligger under gatan och bromsas nerför endast med hjälp av handkraft. På grund av detta behöver spårvagnarna vara i rullning så mycket som möjligt och annan trafik helt enkelt lämna företräde. Något inte alla verkar ha förstått.

Kabelspårvagnarna är inte bara en turistattraktion utan används även av lokalbefolkningen. Och varför inte? Nivåskillnaderna i staden gör att det är rena berg- och dalbanan. Själv fick jag lock för öronen medan Simon – som ju nästan alltid råkar ut för sådant – klarade sig. Han klarade förresten starten på Arlanda för snart en vecka sedan utan problem också.
Vi åkte ganska långt med spårvagnen och hoppade inte av förrän vid Union Square där vi shoppade på Macy’s. Två kortärmade skjortor till mig och en väst till Simon.
Sedan tog vi sikte på Fisherman’s Wharf igen och hoppades hitta en Laundromat på vägen. Att gå i den här staden kräver sina män och vi var de dem. Men jag och Quintus hamnade lätt på efterkälken eftersom förkylningen gjorde att vi inte hade samma ork som Grabben mitt emellan och Simon. Vi löste dock inte tvättproblemet utan fick köpa nya underkläder på Ross, något slags överskottsbutik med sloganen ”Dress for less”.
I Fisherman’s Wharf lokaliserade vi vår midsommaraftonsrestaurang, Boudin, som hade helt okej seafood. Innan dess tog vi oss dock ut i bukten med en av båtarna och fick en audioguidad tur om staden, Golden Gate-bron och Alcatraz.

Alcatraz har fått sitt namn från det (gammel(?)-)spanska ordet för pelikan: ”La Isla de los Alcatraces”. De har tydligen kommit tillbaka till bukten på senare år och frågan är om det ändå inte var turens häftigaste upplevelse när det kom stora flockar (30-40 fåglar) pelikaner flygande i sträck utmed vattenytan. Fick tyvärr ingen bra bild på det.

När vi kom tillbaka till motellet fungerade inte våra nyckelkort längre vilket vi misstänkte ha att göra med att vi glömde lägga dricks på sängarna när vi stack iväg på morgonen och svor att vi skulle bättra oss. När problemet var löst kom souvenirkortleken från Walmart till användning vid en sen pinnpokerrunda med mycket skratt.

Sjukdomsläget har blivit bättre. In emellan hostningarna på nätterna andas Quintus rätt bra. Själv känner jag mig klarare i huvudet och de andra grabbarna klagar inte för mycket.
Nu är det lördag morgon jag ska strax väcka mina medresenärer för dagens första utflykt. Vi siktar in oss på världens digitala centrum, Silicon Valley, där vi tänkt äta frukost – om Yelp kan hjälpa oss även i dag.

19 juni 2015

Det här blev en dag i roadtrippens tecken. Att jag missat ordna bildbevis på ställen som Walmart och Carmel får skyllas på sjukans trötthet.
Vi lyckades inte riktigt med vårt uppdrag att hitta badlakan med Walmarts logga på men hittade i alla fall badlakan med kitschiga motiv som vi köpte. Målet var ju att bada på nästa stopp, Carmel-by-the-sea.
Men det blev inget bad. Stranden var full av människor – i vattnet var det tre. Vi gick ändå ner och kände på vattnet med fötterna och det blev sådär kallt så att det gör ont in i benen.

Vi funderade länge på hur vi skulle göra. Vi vill ju trots allt ha badat i Stilla havet innan vi åker hem nästa helg. Kanske kan Los Angeles bjuda på något mer varmare vatten de sista dagarna innan avfärd …?

Carmel är en pittoresk stad hämtad ur den gamla världens sagor. Flera gånger stötte vi på kåkar som kändes grimmska i en disneyesk tappning. Överraskande då inget på vägen fram till Carmel visade några tecken på vad vi skulle få se. Staden bara låg där i värmen, vilken bidrog till att det kändes som en udda miljö. Hade gärna knallat omkring här längre men orken gjorde att vi bara köpte varsin sandwich till lunch och drog vidare.
Apropå drag så passerar vi en del lustiga lösningar på vägarna och då menar jag inte amerikanska trafikregler: I dag fotade Simon en husbil som drog en vanlig bil efter sig och det är inte den enda vi har sett.

På väg mot San Francisco stannar vi i San Jose där Quintus (!) ville hoppa in och köpa en San Jose Sharks-keps. Vi hittar arenan utan hjälp men fanbutiken var tyvärr stängd så han fick nöja sig med att posera framför den.

Fredag morgon. Första natten i San Francisco avklarad. Nja, vi bor egentligen inte i San Francisco utan i Oakland, som ligger på andra sidan havsviken. Motellet ligger precis vid en marina och vi har Frisco nära oss på andra sidan vattnet. Kvällen avslutades på restaurang Buttercup Grill & Bar som låg närmast. Ingen var speciellt hungrig – utom Simon då som är den som piggat på sig bäst.

Glad midsommar! – ska se om vi inte kan hitta en seafood-restaurang med pickled herring i kväll …

18 juni 2015

Okej. Nu är vi mer eller mindre sjuka alla 4. Simons hals verkar vara på väg att ge sig; Quintus har använt all Bisolvon så vi har besökt apotek för att köpa Mucinex som har samma funktion. Dessutom äter han – liksom undertecknad – Alvedon för att hålla igång och har börjat använda nässpray precis som jag. Och Grabben mitt emellan har klagat på att han känner av halsen.
Därmed passade det bra att vi skulle tillryggalägga en sträcka halvvägs till San Francisco i dag. På en av Malibus beacher trotsade vi hälsotillståndet och klev ner i ett kallt Stilla havet.

Och jodå … vi fotbadade alla 4.

Highway 1 mellan Los Angeles och San Francisco ska ju vara en av världens vackraste kustvägar. Tror nog att det är tvärtom. Kör man mot LA så håller man sig närmare kusten och borde se mer. Det var säkert fint men såpass disigt att vi inte kunde njuta av oändligt hav, etc. Andra sidan av vägen var också fascinerande.
Nästa stopp blev Santa Barbara – en riktigt gullig stad där vi hade kunnat knalla omkring en länge stund om vi bara mått bättre. Nu gjorde vi ett stopp för att dricka kaffe och äta glass. Och vilken glass vi fick. Santa Barbaras egna McConellis bjöd på fyllig glass och roliga smaker. Vi nöjde oss med en ”single”, som i och för sig bestod av 2 smaker.

Redan hemma i Sverige hade vi bestämt att om vi behövde ta det lugnt någon kväll så skulle vi gå på bio. Det här blev den dagen. I Santa Barbara bestämde vi oss för att hitta en IMAX-biograf för att se Jurassic World. Kosan styrde mot orten Arroyo Grande.
På vägen dit passerade vi hur många vinodlingar som helst. Kul att se, särskilt i de formationer vi inte lyckades plåta, hur de gick kors och tvärs över kullarna.

I Arroyo Grande hann vi med varsina två pizza slices innan bion. Tyvärr visade det sig inte vara en IMAX och filmen var inget vidare, men …

Efter bion, 22.30, var det dags att jaga boende. Det visade sig bli ett äventyr i sig. På det tredje försöket hamnade vi vid ett Holiday Inn Express som var riktigt bra. Inget fel på Knights Inn – förutom luftkonditioneringen som väsnades – men här var vi jämförelsevis halvvägs till himlen – sjuka som vi var.

Nu är det torsdag morgon här och vi ska bege oss. Vid köpcentrat där icke-IMAX:en låg fanns ett Walmart som vi ska in på och hoppas köpa våra första souvenirer: badlakan med Walmart-loggan på. Vi måste ju försöka ta ett dopp i Stilla havet. Håll tummarna!

17 juni 2015

Det var ett gäng fundersamma killar som tog sig an tisdagens Six flags Magic Mountain med alla sina berg- och dalbanor. Min favorit var nog X-2, en vanlig berg- och dalbana där man satt hårt fastspänd och snurrade runt ikapp med åkturen. Var osäker på om det var något för min mentala hälsa men väl uppe (som vanligt är det ju den delen som är värst) så skrattade jag hela vägen ned. Quintus satt bredvid och var inte lika förtjust, men gillade den – även han tyckte Tatsu var roligast. Grabben mitt emellan behövde inte fler åkturer efter X-2 och gillade träbanan Twisted Colossus där man mötte vagnarna som gått iväg före och efter det egna. Simon håller dock med mig om X-2.

Dagen började snällt med Viper – en äldre berg- och dalbana som visserligen innehöll 7 loopar. Tatsu var värre. Då spändes vi fast och lutades framåt och hängde så under hela turen.

På Gold Rushers, som också var en äldre åktur, gick det såpass långsamt att jag försökte ta några bilder i flykten. Tyvärr avslöjar bilden på mig en begynnande flint …

Varmt som tusan var det – hatt och kepsar på hela dagen. Simon fick en specialare från Six flags som inte satt jättebra men skyddade skulten i alla fall. Värmen gjorde också att vi inte åt särskilt mycket. En uppsättning frukostmuffins gick åt i en kö. På Cold Stone Creamery – som baske mig bakade glassmakerna man valde på en sten av is – köpte vi milkshakes och smoothies. Mycket goda.
3 av berg- och dalbanorna slapp undan oss: Goliath – som var högst och så riktigt stor men tyvärr avstängd; Superman hade alldeles för lång väntetid för oss så sent på dagen. Likaså Ninja – som kom igång under dagen men då bara med ett tåg, varför det tog en hiskelig tid. Apropå tid så klarade vi oss hyggligt med ordinarie åkpass.

I skymningen lämnade vid Six flags utmattade och tog en tur på Mulholland Drive där man har hela Los Angeles nedanför sig i sin lysande prakt. Försökte ta några bilder på olika ställen men det var för mörkt. Vid Presbyterians Churchs parkeringsplats hittade vi dock en buske som vi istället kunder göra skuggfigurer i. Det roade vi oss med istället.

Väl hemma behövde vi verkligen stoppa i oss något och hittade Fatburger något kvarter bort. En typiskt amerikanskt hamburger-joint som tagen ur Acke eller Tillbaka till framtiden. Både hamburgare, kycklingburgare och vegoburgare smakade bra. Men det hade i och för sig det mest gjort så här dags.

Det är onsdag morgon när jag skriver det här. Grabbarna sover fortfarande. Själv har jag sovit dåligt och har huvudvärk men hoppas det beror på för lite kaffe igår eller att vi valde bort luftkonditioneringen som torkar ut oss. Men vi är inte helt krya här. Simon har fortfarande ont i halsen, Quintus har fått slemhosta – tur att jag tog med Bisolvon. Men det blir ytterligare ett besök på apoteket innan vi  idag ger oss ut på Highway 1 mot San Francisco med första stopp i Malibu.

16 juni 2015

Måndag kväll är det här när jag börjar skriva och grabbarna somnar in allt eftersom. Visst blir det intensiva dagar i värmen men det är nog ändå resan som spökar mest i kroppen på oss ännu. Simon har i dag klarat sig utan Alvedon. Alla känner sig dock påverkade av luftkonditioneringen i bilen och på motellet. Man blir torr i halsen och fläckvis kall.
Annars är motellet okej. Varken mer eller mindre än förväntat. Egen ingång i gatuplan med två små tempererade pooler utanför. Frukost på rummet, minsann. Man får i och för sig hämta den själv. Den kallas ”kontinental” och består, som den trogne läsaren vet, av en kaffe eller juice och muffins per skalle. Men det visste vi (nåja, kanske inte att det skulle serveras i frigolitmuggar …) och garderade genom att spara kvällsvardens bröd och ost. Egentligen hade vi redan från början bestämt oss för att käka frukost utanför motellets domäner. Den här morgonen var det alltså dags för vår första frukost i det fria.
The Baker i kvarteret bredvid har goda vitsord på Yelp och är ett av de två närliggande frukostställen vi hittat så här långt. När undertecknad och Quintus kom tillbaka efter vår 50 minuter långa bergsklättring utmed gatorna i Woodland Hills, som bjöd på en kul kombination av kåkar och lösningar på hur man bygger hus i sluttning, var det dags.

Pannkakor, Fattiga riddare på brioche och mackgrillmackor med vegetarisk röra blev en stadig frukost och vi bestämde att OM vi skulle behöva något mer innan middagen så skulle vi äta de kontinentala muffins som vi förstås ändå hämtat i repan.

Dagen spenderades i Beverly Hills och Hollywood. Rodeo Drive var inte mycket för fyra killar i vår ålder (Japp. Här snackar vi bredd!). Men på Hollywood boulevard var det ett kul myller. Själv träffade jag Kenny Rogers.

Vi letade oss också fram till en vinkel där HOLLYWOOD syntes i bergen för en plåtning. Men solen lyste starkt och hur än grabbarna tog i för att hjälpa till bidde det inget.

Därför tog vi bilen rätt upp i bergen på små slingriga vägar förbi hus på bägge sidor. Den här turen påminde om vägarna på både Korsika och Skiathlos där man inte heller visste vad som väntade i kurvorna. Högst upp kom vi fram till Hollywood Reservoir där vi parkerade bilen, gömde kamerorna och gick förbi förbudsskylten om fotografering och filmning genom dörren i nätstaketet. Nästan genast låg en damm till vänster som vi gick ut på och där – på andra sidan vattnet och några sluttningar bort syntes HOLLYWOOD i bättre majestät. Vis av skadan från London var undertecknad dock osäker på om vi verkligen skulle ta en bild här men så fick det bli. Fotograferingsförbudet måste ju mer handla om att inte störa djurlivet som andra skyltar poängterade. Men vi smög snabbt därifrån, kan jag lova.

På kvällen promenerade vi utmed det sötdoftande Venice Beach, marijuanans förlovade land även i det legaliserade Kalifornien. Utmed marknadslängans promenadväg fanns på motsatt sida musikanter och hennatatuerare men även basketplaner och gym i betongen. Till detta en lång och djup strand. Så djup att vi inte orkade gå hela vägen fram för att känna på vattnet.
Dagens fynd var en salva till Quintus torra armar och en platta El Pato – tomatsåsen som hade en kort sejour i Sverige i början av 1990-talet och som jag sedan dess bara fått fatt i en burk av från Kvinnans kompis. Klart man köpte en hel platta. Nu kommer det mexikanska köket förgyllas i Casa tgbjer.

Sist i säng och först upp … det är tisdag morgon när jag lägger ut detta.

15 juni 2015

Efter 10 timmars sömn mjukstartade vi dag 2 med det planerade besöket på Universal City – en nöjespark med showen i fokus. Berg- och dalbanan ”The revenge of the mummy” tog slut mitt i och vi fick backa tillbaka. Morgonens molnighet blev strålande sol och vi parerade det med en dusch i vattenfallet på Flumride/Kållerado-kombon Jurassic Park.
På Universal Studio tour hamnade vi mitt i en häftig fajt mellan King Kong och dinosaurier och fastnade i en tunnelbanestation som rasade ihop. Den entusiastiska guiden lyckades dock inte riktigt intressera Quintus … jodå.

På kvällen hade temperaturen sjunkit när vi klev ur bilen vid Santa Monica-piren. Tröjor på alltså.

Efter en schyst middag på The Independence innan vi åkte hem och lade oss. Klockan 10 PM! Fortfarande påverkade av resan, förmodar jag.

14 juni 2015

Efter en lång resdag försökte vi hålla igång någon timme på kvällen med en kort utflykt för att äta något och komma in i rytmen. De flesta av oss somnade i bilen så det fick bli en spännande vandring i den närliggande stora livsmedelsbutiken Ralphs istället. Alltid kul att se vad som finns i hyllorna i utlandet och att kliva in där gjorde oss alla nyfikna. Vatten, bröd och ost blev en snabb kvällsvard.

10 timmar senare är jag på väg till receptionen för att hämta första morgonens frukost och vänder mig om i dörren och ser min utslagna vapendragare göra sig redo för den första riktiga dagen häröver.

… när jag och Quintus (det behövdes ett par händer till) är tillbaka med frukosten – kaffe eller juice med muffins – har grabbarna konstaterat att de alla 3 sover som jag.

Det stora abren så här långt är Simons förkylning och att undertecknad av någon jäkla anledning packade ur glasögonen när jag dubbelkollade om jag packat ner dem.

13 juni 2015

Vi har inte ens hunnit gå på planet förrän det händer grejer. Själv kastar jag ett getöga på deklarationen medan vi packar det sista. Bestämmer mig för att låta den ligga tills vi kommer hem. Simon vaknar med halsont, vi skyndar till akuten och får veta att det inte är några behandlingsbara bakterier. Någon timme försenade sitter vi i bilen på väg mot Arlanda och hör Grabben mitt emellan munhuggas med Farfar co-driver om trafiksäkerhetsregler och sådant.
På flygplatsen är det Quintus tur att sticka ut. Han blir inte bara slumpmässigt vald i säkerhetskontrollen utan har också hamnat på amerikanarnas egna säkerhetslista vilket innebär att han måste lämna oss, gå in i ett rum och få en grundligare undersökning. Faktiskt grundligare än den Simon fick på sjukhuset i morse.

Nu väntar vi bara på att få kliva på planet, som har ändrats från en Dreamliner till en Airbus.

2 juni 2015

Hos stadens tredje och sista optiker (ingen annan ordning än mina besök) hittade jag äntligen ett par solbrillor som passar min tjockskalle. Var dock inte säker på utseende och fick ta den här bilden som messades Kvinnan. På det fjärde försöket lyckades det och hon var nöjd. Nästan det viktigaste. Klart jag inte vill tycka att jag ser ut som en idiot men det är ju faktiskt hon som ska leva med att se sommarnunan.

Förbluffande fakta 1: Det finns fisketävlingar där Polaroidglasögon inte får användas eftersom man tydligen kan se fisken genom det blanka vattnet. Säljsnack eller sanning?
Förbluffande fakta 2: Jag har tydligen inte fattat att man kan vända på kameran i teflonen och ta en selfie utan tar sikte på min spegelbild …

Nåja, inför semestern har jag och grabbar 4 och 5 nu införskaffat schysta solglajor på 3 olika ställen.