Vårens genomgång av barnens klädkammare blev mer av en utrensning än tidigare. En sopsäck till Myrorna eller UFF och en pappkasse att skänka bort – förutom alla brallor som de här två killarna aldrig fått på sig.
De växer som tusan de små (!) liven. Men det är klart, Simon är ju snart 17 och Quintus mitt emellan 13 och 14.
På bilden i kreationer som blivit för små.
Med 10 lysande tomtar hälsar vi alla som tittar in på vår tomt (!) en riktigt, riktigt God Jul.
Kitschigt? Som tusan! Men 50 spänn på loppis var det värt.
Dagen efter Kusinträff 2014. Seg? Inte jag. Det enda som vittnar om att det blev mer alkohol än vanligt igår är suget efter fetare och sötare mat. Kvinnan skakade på huvudet i morse när jag utan större bekymmer lyfte huvudet från kudden och steg upp. ”Hur klarar du av det?” frågade hon. Som vanligt. Och som vanligt hade jag ingen aning.
Kusinträff 2014 blev en trevlig tillställning. Den inledande tipspromenaden där var och en av oss hade skrivit två mer eller mindre intressanta och intrikata frågor om själva gjorde att diskussionen genast kom igång och, vad gäller just den delen, nådde sitt klimax när svaren gicks igenom under stoj och glam.
Ett bra sätt att komma varandra närmare. Och det var själva idén med Kusinträff 2014. Trots att vi bor i samma stad och totalt är 8 till antalet har vi rätt dålig koll på varandra. Till viss del beror det förmodligen på åldersskillnaden. Min äldsta kusin är bara ett år äldre än min äldsta son. Och jag är äldst av mina syskon.
Det var mormors bortgång som fick oss att vakna till. Efter begravningen bestämde vi oss för att ses. Kusinträff 2014 blev resultatet och kommer att resultera i Kusinträff 2015.
I torsdags firade jag femårsjubileum som farfar.
Efter fem egna grabbar kändes det extra fantastiskt att det äntligen kom en tjej.
Älskar henne.
Den här läste jag först om på Facebook. Min bekant Översättaren skojade om den i sitt flöde och löpsedeln spred sig som löpeld (!) i leden. Jag hajade inte riktigt vad det handlade om förrän jag senare under helgen åkte förbi en butik som skyltade med lokaltidningens löpsedel.
Katrineholms-kuriren har på senare år aktivt arbetat för att skapa uppmärksamhet och lämnat ut både tidningen och staden. Då och då har de också lyckats. Största virala hit hittills är när deras webb-tv med en ironisk touch filmat och lagt ut ”kaos” i katrineholmstrafiken med en film som visar hur en eller möjligen två bilar vänder på väg mot en korsning där en lastbilschaufför har problem med att vända sitt ekipage.
På den här löpsedeln leker de, som synes, med sin egen förkortning KK. Döm om min förvåning när det var min son Åke och hans frus bröllopsbild över hela löpet. Visst dröjde det innan bröllopsbilden kom in i tidningen – men vilken placering, va!?
Detta måste bevaras för eftervärlden, tänkte jag och åkte i dag till redaktionen och plockade ner de två löpsedlar som klär tidningens entré … undrar om de trodde det var någon som tyckte löpsedeln var förskräcklig och därför plockat ner den?
Foto: Syster Yster
Morgonen efter jag fått beskedet om att mormor gått bort satt jag i bilen på väg ner från Stockholm för att ta ett sista farväl.
Det var tidigt och jag var trött. Jag försökte hålla mig igång genom att lyssna på podcast, men tankarna kretsade förstås hela tiden kring mormor.
En återkommande tanke den här morgonen var ett minne från barndomen där jag och moster sitter på ett av ”bergen”, som vi kallade dem, bakom Torpet. Moster har ont. Jag sitter bredvid, är osäker och skamsen. Inte för att det var mitt fel att moster strax innan hade försökt sno åt sig en bit tegelpanna som jag just hade tagit sats för att krossa med en sten, utan för att mormor på grund av mosters bölande är ursinnig på mig.
Jag försöker tänka på annat, men det här minnet återkommer flera gånger under den knappt två timmar långa bilfärden hem. Till slut förstår jag varför: Mormor var alltid snäll.
Mormor var glädje, kärlek och trygghet. Man kunde alltid lita på henne. Oavsett om man behövde lite värme – mänsklig eller från en kopp kaffe – eller om man ville dela stoltheten över sina barns prestationer, eller bara få ett par byxor lagade. Hon fanns hon där. Alltid leende. Alltid ödmjuk. Alltid redo med symaskinen.
Nu finns det bara ett stort hål kvar. Och det kan ingen laga. Jag saknar dig, mormor.
Jag har börjat ta sextåget för att vara lite tidigare på jobbet. Men gårdagskvällen blev sen då jag och Simon kollade några avsnitt ur den andra säsongen av House of Cards. Så det fick bli sjutåget. Eller rättare sagt: skulle ha blivit sjutåget.
Att det hade snöat i natt var jag beredd på. Med väska och bilnyckel i ena näven borstar jag med handskarna kring bildörren. Man vill ju inte att snön ska yra in när man öppnar. Det gör den inte heller. Jag, däremot, yrar in så att när jag väl sitter bakom ratten har nyckeln försvunnit. Och jag hittar den inte! Jag letar och letar och letar och letar. Både utanför bilen och inuti. Men icke.
Reservnyckeln visar sig vara hos farsan, varför jag ringer och ber honom komma med den. Han behöver dock inte komma än på 45 minuter. Sjutåget hade nu fått ge vika för åttatåget. Under de här 45 minuterna hinner jag både äta frukost tillsammans med Simon, vilket var en vinst i sig, och hitta nyckeln som hamnat under passagerarsätet – där jag hade kollat både en och två gånger. Faktiskt.
Just det här är en dag som blir två innan jag är hemma igen. Natten ska spenderas hos Kvinnan. För att jag ska slippa ha bilen stående vid stationen skjutsar farsan mig.
Väl nere på järnvägsstationen inser jag att mitt pendlarkort har trillat ur byxfickan i soffan därhemma. Nu är det stationen-hem tur och retur som gäller. Och det snabbt. Men när vi åter närmar oss stationen möter vi åttatåget på väg till Stockholm.
Jag tar sonika skeden i vacker tass och köper en biljett till nästa tåg. Ett snabbtåg förstås och biljetten går i runda slängar på 350 spänn. Vad gör man inte för att komma till jobbet?
När jag står i kön till biljettautomaten kommer det fram en kille som stinker alkohol och ber om några kronor. Han får det jag har löst i plånboken och jag får början på nästa kapitel av den här morgonen.
Simon repar inför sin nyårskonsert och kommer nedspringande med frågan:
”Har någon sett mitt capo?”
”Nej”, svarar Quintus. ”du får använda barrégreppet istället.”
Därpå följde en lektion i musikalisk svenska för undertecknad.
Numer finns även klura.nu i tgbjers ägo.
Bara dagen efter att jag och Kvinnan haft ännu en diskussion om våra respektive temperament blossade jag upp ordentligt. Det händer inte ofta – förmodligen alltför sällan – att jag ens hetsar upp mig.
Men nu var det dags igen och katalysator var som så ofta morsa 3. Hon kan som ingen annan lägga an ett slags von oben-attityd där hon ska tala om för mig hur jag ska sköta mig och mitt hem och att detta ska ske med hennes liv som modell. Nonchalans med stort N, således. Det finns inget som gör mig så förbannad som nonchalans.
När 3:an hade gått kunde Kvinnan konstatera att jag nu blivit fly förbannad tre gånger (på drygt nio år) så att hon hörde det. Vid samtliga tillfällen har morsa 3 varit orsaken. Så jodå, jag kan bli arg.