Med lätta steg jag gick uppför trappan till Infektionsmottagningen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna i morse. En såpass märklig känsla att jag noterade det. Brukar ju alltid gå uppför med tunga steg. Sjuk.*
* Just det. Har en immunbristsjukdom som jag kanske berättar om någon gång.
”Aha!” sa inte Simon till mig men påpekade att jag hade fel i allt nedan.
Men innan jag hade fattat vad han menade hann jag med en invändning.
”Jag började ju med att skriva att det gav mig en frihet i skrivandet.”
Men det handlade inte om att jag skarvat historien. Han förklarade att det ju inte alls var storleken kvart han hade menat utan tonsteget. Musiker! Men så slog det mig att jag varit en pinsam idiot till farsa. Storleken kvart – 25 procent för dig som inte kan räkna – är ju inte Simon utan bara 20 procent. En kvint, således, och en Quintus har jag redan. En härlig sådan, dessutom.
Så Kvarten lever kvar. Tonsteget kvart fungerar ju. Och med det följde andra bra ord som kan fungera som namn. Återkommer om det. Och Åke kan fortsätta vara Halvan i någon slags nummerserie – han är ju trots allt en sådan del av min första hela sonskara.
Så … Äntligen …?
–
Den tidigare versionen:
Jag leker ju med grabbarnas namn i den här bloggen och annorstädes de nämns i mina texter. Känner man dem är namnen inte svåra att placera men jag ser det ändå som ett – om än svagt – skydd för grabbarnas del samtidigt som det ger mig en frihet i skrivandet.
Sedan Quintus fick detta sitt namn för att han var min femte son har jag lekt med tanken att de borde numrerats allihop. Några namn var självklara: Uno och Treo till exempel. Har haft svårare med Åke (#2) och Simon (#4).
Men det löste sig i dag när Simon – som sommarjobbar på min arbetsplats – såg det självklara i att storlek kan fungera som komplement till numrering och skojade fram ett förslag till sig själv: Kvarten. Detta till lunchrummets jubel.
Därmed är även Åkes namn givet: Halvan. Han är andra halvan av den helbrödraskalan.
Äntligen!
Såhär en dryg vecka efter hemkomsten från Kalifornien har jetlaggen lagt sig. Det verkade hålla i sig längre än tidigare gånger jag kommit hem från landet därborta. Tröttheten gick över i något slags irritation som gick över i en håglöshet som gjorde att jag sjönk ihop mentalt. Samtalade med den visa Kvinnan. Hon satte fingret på det: barnen.
Det var länge sedan jag levde dygnet runt i 17 dagar med Grabben mitt emellan, Simon och Quintus – om jag någonsin gjort det. Det har varit intensivt, roligt och spännande. Saknar er.
Ett avslutande resebrev måste handla om bilen.
Vi bytte upp oss från en bil ”i stil med Toyota Corolla”, som Norweigan kallade det i ordererkännandet först när vi betalat klart bilen. Det visade sig också när vi kom till uthyraren Alamo att det antal väskor Norweigan angivit skulle få plats inte alls handlade om resväskor i storlekar man checkar in (och då hade vi ändå den minsta modellen av dessa) utan även om handbagage. GPS saknades också i den bil vi beställt. Läge att ta en annan bil alltså.
Det fick bli en Dodge Durango, SUV, och tur var väl det. Det var skönt att sitta lite högre än de flesta andra när vi for fram i rusningstrafiken och förväntades hålla uppsikt över 6 filer plus alla av- och påfarter. Någon gång mot slutet vågade vi använda bilpool-filen. Problemet med den och rookies som oss var just det där att behöva korsa 4-5 filer för att komma till en avfart. Men tack vare GPS:en klarade vi oss bra även om det kunde bli rörigt ändå vid trafikplatser i flera våningar som inte alltid var tydliga på GPS-kartan.
Sedan fanns det förstås några grejer i trafiken utanför freewayar och highwayar som var lite lattjo, på gott och ont. Den bästa regeln var nog de många trafikljuslösa korsningarna som istället hade stoppskyltar från alla riktningar. Där var det demokrati som gällde. Den bil som stod på tur var den som fick åka ut. Bilarna körde sedan ut i den ordning de kommit fram till sin stoppskylt. På så sätt blev inte bilar i någon riktning lidande.
Reversiva körfält fanns det också i mitten av körbanorna för den händelse man skulle svänga in någonstans. Då gällde det att se upp eftersom det kunde komma möte i samma fil. Men det fungerade fint.
En svårtydd regel var den att det här och var verkade vara okej att smyga runt hörnet till höger även om vi hade rött ljus. Detta reglerades förmodligen med skyltar som talade om att man INTE fick göra så.
Över huvud taget var förbudsskyltar legio. Snart förstod vi att man kunde utgå från att om det inte fanns en förbudsskylt mot något så var det okej att göra vad som helst i princip. De enda egentliga påbudsskyltarna handlade om vilken hastighet man skulle hålla för att klara en kurva. Och dessa påbud behövdes verkligen. Många skarpa kurvor var det.
Att tanka var ett kapitel för sig. Många kontoautomater ville ha ens postnummer innan man betalade. Då fick man förskottsbetala inne i kassan. Den enda gången jag tror kortet fungerade var den gången det verkligen behövdes. Bensinstationen i Benton, där vi stannade på väg till Las Vegas (och stannade i Tonopah) stängde tidigare än alla mackar vi besökt tidigare.
Soppan kostade cirka 8 kronor litern och vid ett snabbt överslag har det inte gått på mer än estimerat, bilen storlek till trots.
I dag var det slappadag.
All heder till Grabben mitt emellan och Simon som delat bäddsoffa de senaste 3 nätterna och ska göra det ytterligare en medan jag och Quintus haft Kingsize-säng att breda ut oss i. Tack grabbar!
När vi väl tog oss ut från hotellrummet blev det en shoppingtur till ett köpcentra i närheten. Helt i linje med hela den här resan som blivit något av en kulturtripp där vi valt att göra saker som vi blivit nyfikna på på grund av vår kulturkonsumtion. Ett köpcentra var därför ett självklart mål.
Något mål popcorn blev det inte även om vi besökte ett Popcornopolis där man sålde mitt favoritsnacks i alla möjliga smaker.
Vi provsmakade några och kunde konstatera: ”Varför ändra på ett vinnande koncept?”
På Levisbutiken fyndade vi. Quintus en långärmad tröja, Simon jeans x 2, en skjorta och ett par brallor och Grabben mitt emellan två par jeans. Några plagg hade nedsatt pris, andra inte. Men billigt ändå jämfört med Sverige.
Manhattan Beach blev vårt sista försök att bada i havet. Att bara kunnat bada i flod och pool räckte inte. Att vi dessutom fortfarande var påverkade av värmen från Arizona och Nevada gjorde behovet stort. Men vi tordes ändå inte byta om utan att känna på vattnet först. Och jösses! Åtminstone 18-19° C! Upp till bilen igen, snabbt ombyte och språngmarsch tillbaka till vattnet.
Vågorna gick höga och vattnet var så salt att det smakade spickefläsk. Vi badade i Stilla havet! Klart det var en seger. Den firades senare i samma kvarter på Mamma D’s – en härligt stökig italiensk krog – med Pasta Vongole. Haklappen knöt servitören fast.
När vi sedan åkte tillbaka till hotellet dök den här palmraden upp mot skymningen. Lägger upp den till Kvinnan som velat ha fler vybilder i de här resebreven. Vi ses snart.
Torsdag, vecka 2 startade återresan till Los Angeles. Men först intog vi en bagel på Bagelmania som Yelp rekommenderade. Inget speciellt ställe men deras logga förde mig tillbaka till 1980-talet då jag började läsa amerikanska undergroundserier från 1960-talet. Och det utan att få sådan där deja vù-känsla som dyker upp strax före ett epilepsianfall. Härligt.
Vi hade två tips om möjliga delmål att följa upp på vägen. Jag måste ha sovit förbi den ena avfarten. När vi stannade för att ta en drickapaus – kaffe behövs även om det är varmt – så hade vi passerat Death Valley med 113 miles. Det var en kombinerad hamburgarrestaurang, kafé och butik. Vi insåg snart att deras grej egentligen var läsk.
Nåja. Det fanns många valmöjligheter för kaffe också så jag och Grabben mitt emellan passade på att söta till dem något.
Vi hittade i alla fall till restipset Calico – en spökstad som hade sin storhetstid 1881 och 15 år framåt då man bröt silver här för cirka $ 20 miljoner dollar. Det var en överraskande kul paus där Simon agerade reseledare och läste högt ur self guide-papperet vi fick i entrén. Men först tog vi en paus. Även om vi kommit in i Kalifornien var det fortfarande Nevada-värme som rådde.
Vi var medtagna, helt enkelt. Så det var inte konstigt att vi tog gruvturen efter att ha vandrat omkring i staden ett tag.
Väl ute därifrån fick Grabben mitt emellan farsgubben att le.
Och ja, det saknas en knapp längst ner på skjortan! Den köpte jag för övrigt första gången jag var i USA. Året var 2003 och den svalkar fortfarande.
Även i en liten stad som Calico krävdes på den tiden all typ av service och bekvämligheter, därför fanns bland annat två kineser som hade restaurang och tvätteri men också smed, läkare, skola och så vidare där.
Vad det här glashuset fyllde för funktion har jag dock ingen aning om.
Det sista huset vi besökte var det äldsta i staden. Det hade stått sedan 1882 och var ett eget museum i sig samt om möjligt ännu varmare än utomhus. Det var dags att sätta sig i bilen och slå på luftkonditioneringen. Nästa stopp Los Angeles där vi checkade in strax innan 7 PM i ett rum med mycket stark lukt – antingen från någon som sprejat bort dålig lukt eller ett rengöringsmedel från helvetet. Vi vädrade för fullt men när det inte hade hjälpt framåt 11 PM så fick vi byta till ett rum modell större. Och luktfritt. Det blev en sen kväll med mer Chicago och pratshower på teve.
Det är fredag kväll dagen före hemresan när detta skrives om onsdag, vecka 2 av vårt USA-äventyr.
Det blev tidigt uppstigning på onsdagen när vi skulle till Grand Canyon. Hit hittade inte GPS:en så vi fick förlita oss på gammal god vägbeskrivning som – våra erfarenheter om raksträckor i Nevada till trots – verkade väl simpla. Men de stämde. Att vi ändå startade en timme tidigare än beräknad restid visade sig vara bra då det var vägarbeten som sinkade oss på vägen som gick från Nevada till Arizona.
Väl där gick det rätt fort med säkerhetsinstruktioner och liknande – om man jämför med min helikoptertur över Manhattan förra året – och vi var snart uppe i luften. Respekten grabbarna kände inför det här höjdaräventyret kom strax på skam.
Kom på skam gjorde nog också själva helikopterturen som bara varade knappa 10 minuter innan vi landade på Grand Canyons botten.
Där var det varmt. Piloten berättade att det om någon månad skulle bli varmare än 50° C jämfört med bara dryga 40° som nu.
Vattennivån var låg men så är det väl alltid. Desto mer överraskande när detta väntade oss på landningsbanan:
En snöplog! Landningsbanan ligger så pass högt att det faktiskt kan snöa här på vintern. Fan tro’t, sa jag där vi stånkade fram.
På väg tillbaka såg vi en liten tromb, tornado eller vad det nu ska kallas. Tyvärr han den ebba ut något innan vi var framme och i bra läge för att fotografera den, men tittar man riktigt noga ser man en snurr där i mitten någonstans.
Det var varmt i Nevada och i Arizona, väldigt varmt. Vid nästa resmål var det svårt att röra sig så varmt var det. Tror vi hann klämma åtminstone en liter vatten var vid Hooverdammen, vilket kanske är den händelse som kan se ut som en tanke.
Rätt igenom Hooverdammen går statsgränsen mellan Nevada och Arizona. Vi var alltså snart tillbaka vid hotellet.
Efter middagen på en bra mexikansk restaurang i Las Vegas delade vi på oss i närheten av hotellet. Jag och Grabben mitt emellan hittade till det närmsta Casinot, Circus Circus – som också var ett hotell man aldrig behöver checka ut från. Även där fanns butiker, restauranger samt ett nöjesfält med totalt 25 attraktioner, varav två berg- och dalbanor, en Fritt fall-liknande konstruktion och andra svindlande attraktioner.
Nu var i och för sig hela The Strip full av tivoliliknande inslag. Värst var nog högre tornet bredvid vårt hotell som på taket hade en berg- och dalbana och Fritt fall i masten på taket. Det var inte utan att vi fick svindel bara av att titta på det.
Hur det gick för gamblarna? Dåligt. Vi var hemma strax efter Simon och Quintus och hann gå ner till poolen innan kväller fortsatte med ett par partier Chicago.
Fredag morgon när jag skriver det här. Vi var som sagt utan täckning och wi-fi ett par dagar den sista veckan och bloggen hamnade på efterkälken. Försöker dock skriva resebreven dagvis.
Nevadas vidder, de långa och på kvällen glest trafikerade raksträckorna ledde oss fram till Tonopah. Vi hade då tillryggalagt 4,5 timme sedan Yosemite vilket gjorde detta till ett lämpligt vattenhål. Tonopah är en gruvstad som formades kring år 1900 när guld- och silverfynden var stora här. Det var dock inget vi märkte när vi körde in på huvudgatan/genomfarten. Både motell, bostäder, verkstäder och andra fastigheter på vägen in såg mycket förfallna ut. Det kändes både komiskt och ruggigt – komiskt för att det existerar och ruggigt för att det faktiskt existerar – särskilt när det visade sig att det enda rummet vi kunde hitta var på ett sunkigt motell som höll på att renoveras till något som inte skulle göra det mindre sunkigt. Motell 9 Inn hade inte lyckats göra de gamla inrökta rummen rökfria. Vi vände i dörren fick en besvärlig stund med en rookie i repan som aldrig hade satt tillbaka pengar på konto förut. Kontanter kunde vi inte få eftersom det skulle skapa obalans i räkenskaperna. Till slut verkar det ha gått. Har inte sett det på kontot ännu men … kostar det oss 400 spänn att slippa från det motellet så … Vi var alla överens om att vi hellre fortsatte köra genom natten än sova där.
Efter detta hade vi inget att förlora. När vi kollade med hotellen som skyltade med ”No Vacancy” fick vi tips om ett hotell någon mile utanför staden, Tonopah Station, och de faktiskt ett par rum kvar. Las Vegas närhet var påtaglig här då det fanns ett casino i entrén och det faktum att när rummet väl var beställt fick jag en chans att slippa betala det med hjälp av tärningar. I en timglasliknande bur på receptionsdisken fanns tre tärningar. Om dessa tärningar blivit lika när jag vände på buren så hade vi sluppit notan. Men icke.
Natten blev helt okej och vi gav oss iväg rätt tidigt. Men innan dess åkte vi tillbaka genom staden igen för att se om det verkligen var så ruggigt om vi upplevt det när vi rullade in under natten. Riktigt så illa som vi föreställt oss var det kanske inte och vi hittade ett Subway som kändes tryggt att äta på. Håglösheten vi kände hos folk i servicebranschen fick oss ändå att tro att Tonopah inte var en stad man egentligen vill bo i.
Sedan var det dags att lägga vägen bakom oss. Det gjorde vi så snabbt vi kunde, här var det 65 MPH som gällde.
Det öde landskapet ändrades inte nämnvärt fram till Las Vegas. Men plötsligt, någonstans i ödemarken, passerade vi ett par byggnader på ett område stort som några grusplaner. På ett av dem stod det Area 51. Måste undersökas. Det skulle vi inte ha gjort …
… grabbarna mådde inte riktig bra efter det.
I Las Vegas hade vi bokat Hilton Grand Vacation Suites längst ner på The Strip. Vi körde dock in högst upp på strippen för att kunna få oss ”hela” Vegas till dels i dagsljus. Ungarna satt och gapade och pekade och det var svårt för chauffören att hålla ögonen på trafiken.
Hilton var ett mycket trevligt hotell som inte kostade mer än något annat hotell på resan. Här fanns allt – förutom ett casino, vilket var skönt. Den här bilden är tagen från bottenvåningen upp emot receptionen. Bakom mig fanns hotellets livsmedelsaffär.
Första kvällen vandrade vi uppför strippen och tittade på allt neonljus. Man undrar hur många vanliga städer som skulle kunna lysas upp för en lika kvällstor Vegas-elräkning.
Uppe i norra delen vände vi igen. Det tog 1 timme och 40 minuter att knalla tillbaka. Låt gå för att vi inte gick hela tiden, men kanske 1,20 i alla fall. Men det var så mycket att titta på att vi knappt märkte det. Även om Quintus blev lite trött på slutet.
För övrigt skulle jag kanske inte sagt att vi var helt krya där i tisdags men vi mådde bra.
PS. Ni har väl inte missat den nya inledningen på Resebrev från Kalifornien 2015:10 och avslutningen på Resebrev från Kalifornien 2015:11?
Sedan vi åkte in mot Yosemite och ut i Nevada har vi haft dålig täckning och knappt Wi-FI, varför vi är några resebrev sena. Här kommer därför ett resebrev som ser ut mer som ett fotoalbum än något annat. Och det passar ju bra. Vi var i Yosemite den 22 juni och är det något man får därifrån så är det naturbilder.
Men det blir ett fotoalbum, som sagt.
Redan innan vi är inne i Yosemite passerar vi de här stenarna. Senaste orten kallas El Portal och kanske är det denna konstruktion som är portalen in till nationalparken? Det var inte helt lätt att komma in. Eller ja, det var det kanske. Vi hade ju instruktioner men sedan frågade vi ett par personer som borde veta och fick två helt skilda idéer om hur vi skulle ta oss fram … De är vänliga, amerikanarna, men det här gjorde oss stressade. Hade vi 20 eller 90 minuter på oss att komma fram?
Fram kom vi och delade buss med några som ”bara” skulle upp till Glacier Point.
Vi stannade också vid Glacier Point och fick några fina bilder. Finns många fler än dessa, men jag kände att jag inte kunde lägga ut hur mycket bilder som helst i den här bloggen.
Två bilder från Glacier Point, alltså. Mer blir det inte. Vi som bokat Yosemite Grand Tour fortsatte sedan till Wanana Hotel där vi fick lunch.
Efter lunchen hann vi med att kolla runt lite. Bland annat var vi vid Parker Station, den första centralen för parkarbetarna efter den soldater som hade haft detta i uppdrag fram till 1910- eller 1920-talet. Här fanns bland annat en takbro à la Broarna i Madison County.
Yosemite var mäktigt, det märktes även på grabbarna. Det jag själv sett fram emot mest var dock Sekvojaträden. Nästa stopp hamnade vi bland dem i elfte timmen. Man har stängt av tillgången till dem och kommer göra det definitivt om ett par veckor för att kunna förbättra med fler stigar, etc inför 100-årsjubileumet hösten 2016.
Den här rotvältan är en del av ett träd som man vet har legat på samma plats i över 800 år. Anledningen till att bakterier och sjukdomar inte kunnat äta upp det vet man egentligen inte, men man tror att det beror på att den vattenbaserade kådan inte intresserar bakterier och annat. Kanske är det också tack vare den här vattenbaserade kådan som gör att träden inte fungerar som virke heller. De är helt porösa inuti och smular sig när man sågar i dem.
Egentligen var det mest spännande att se de ”mindre” sekvojorna som stod bland övriga träd men visst var det mäktigt utmed den här stigen. Här ”Ungkarlen och de tre nåderna” …
… Grizzly Giant …
… och tunnelträdet. Det fanns två från början. Dessa gjordes i samband med att man försökte få igång turismen och därmed pengar för att kunna rädda skogarna. Genom det andra tunnelträdet kunde bilar köra. Men det trädet överlevde inte.
Jodå, jag fick plats också …
3 kottar kollar in 1 kotte som man gärna fick ta upp och bära med sig men inte fick ut från nationalparken. Den var rätt kladdig. Enligt guides så är det en på miljonen som blir ett nytt träd.
På vägen från Sekvojaträden tillbaka till bussen lektes det Följa John.
Vi hade tur med våra bussplatser. Kom inte ombord och fick sitta längst fram men längst bak fanns det gott om utrymme.
Sista utsiktstoppet innan vi återvände till Yosemite Lodge där allt startade.
Vid Yosemite Lodge fanns det här berget med indianen som Mac-ryttare känner igen från operativsystemet Yosemites skrivbordsbilder.
3 glada killar framför det tredelade vattenfallet som man kunde se från olika håll i Yosemite. Här har vi hoppat av bussen för gott.
Sedan bar det iväg mot Las Vegas. 8 timmar sa GPS:en och vi tänkte i alla fall klämma hälften innan vi tog in för natten. För att komma över till Nevada fick vi åka ut från Yosemite och norr om nationalparken. Därefter blev det mer eller mindre (med betoning på mer) raksträckor till Las Vegas.
Men även om vägsträckorna vara långa och raka körde vi någon mile eller så på en väg som var rena berg- och dalbanan. När det blev mörkt fick vi användning för GPS:en som visade vägen …
I Benton, en stad som inte verkade vara större än det T-kors vi stannade vid, tankade vi en sista gång.
Härifrån åkte vi nerför i 1,5–2 timmar innan vi stannade i Tonopah för övernattning. Tonopah var … speciellt.
Måndag natt klockan 01. Här kommer ett försenat resebrev # 10. När vi reste in i landet igår och närmade oss Yosemite så försvann både täckning och internet. Inte heller hotellet Cedar Lodge som vi bodde på kunde ordna något. Och en extern leverantör som ville ha $9.99 för 24 timmar tackade vi nej till.
Men gårdagens resa inåt landet var trevlig. Vi började dock med ett stopp på ett Wendys i Oakland som framförallt Simon men också Quintus hade sett fram emot. Vi brunchade där och Grabben mitt emellan passade på att hämta en vegosandwich på Subway bredvid. Simon och Quintus tyckte inte att Wendys levde upp till förväntningarna.
Själv testade jag deras nya sallad Strawberry field. Kyckling, bacon med jordgubbar och ädelost. Till det en apelsin/mango-smoothie. Överraskande gott.
Sedan gav vi oss i väg. En annorlunda natur än den som låg utmed vägarna upp till San Francisco – även om det förstås fanns vinrankor här också. Ett första stopp gjorde vi för att kunna svalka oss i värmen. När vi kört runt ett par varv i avfarten till orten Merced men inte hittat något glasställe stannade vi till slut vid ett Starbucks och drack frappuccino alla 4.
Men när vi kände att vi i princip var framme i Yosemite så åkte vi genom Mariposa där vi inte kunde låta bli att stanna. Tänk själva att plötsligt passera en liten västernstad med huvudgata och tvärgator som slutar innan nästa kvarter hinner börja. Man måste ju se om den levererar. Gjorde några försök att plåta hela gatan men lyckades dåligt. Så här såg gymmet ut i alla fall.
Nästan varenda butik hade second hand och både jag och Grabben mitt emellan fyndade i Mariposa Marketplace. Han hittade en second hand-jacka som han föll pladask för – arbetarmode à la 1970-tal över den – och jag en ljusgrön grillskjorta med rödsvarta matbilder gjorda med en härlig tuschlinje som påminner mig om Monica Hellströms (vart tog hon vägen?). En av tanterna bakom kassan hade norskt påbrå och blev nyfiken när hon hörde att vi var från Sverige och berättade om när hon var i Europa och badade naken på Ibiza. Lite för mycket information, tyckte Quintus, men väntade med att säga det tills vi hade gått ut.
Ju närmare hotellet vi kom desto härligare blev naturen. Vi kunde till slut inte låta bli att bada i floden Merced som faller 13 000 fot när den rinner från Yosemite till San Francisco.
Ni förstår kanske varför?
Att komma ner dit var inte helt lätt. Strömt var det också men vi hittade ett ställe där vi kom i skydd för strömmen. Dagen och jackfyndet till ära ville Grabben mitt emellan hylla Ibiza-damens europeiskt nakenbadande ådra. Men vår blygsamhet förbjuder oss att publicera det här, trots att solen skar mot huden så pass att just ingenting av hans skinny dip fastnade på bild. Haja att vi behövde ett bad i sådant väder!
Sedan var vi strax framme vid Cedar Lodge som såg bättre ut i verkligheten än på bild. Själv fick jag lite känslan av ett sådant där condoställe som Dirty dancing utspelar sig på. Allt som behövdes fanns där – ja, utom Wi-Fi då. Vår dag avslutades med middag, biljard och jukebox-fajtande med andra gäster på Cedar Lodges Bar & Grill.
Bloggen avslutar jag däremot med en postbadbild. Grabben mitt emellan vill visa att han tog på sig kläderna efteråt.
Sjukdomsläget är fortsatt bättre. Hostar gör vi men inga tabletter tas.
Har för övrigt fixat till bildproblemet i första resebrevet. Nu hajar jag varför Simon och Quintus morsa messade om hur det gått för Quintus. Här är bildbeviset på hans säkerhetsproblem.