En bit av det stora äpplet, tugga 1

13 juni 2016

Jo, vi fick ju blodad tand förra året med resan till Kalifornien. Valet i år var självklart: New York.
Med hyggliga biljetter på Norwegians Dreamliner gav vi oss nöjda iväg.

NY_Pa_flyget_dit_2016-06-12 17.32.41

Resan startade sen eftermiddag i Sverige med ankomst omkring 01.00 på natten. Detta skulle ge oss en amerikansk natt att sova i kapp på, men några av oss glömde bort tiden på tunnelbanan in från flygplatsen JFK.

NY_Pa_tbana_dit_2016-06-12 22.08.23

Hela resan Arlanda-JFK-Jamaica station-Myrtle Avenue gick smidigt. En försening i starten (Det kunde varit värre: det kunde ha varit SAS, vars piloter strejkade den helgen) kördes i kapp och vi landade tidigare än väntat. På Myrtle Avenue väntade Grabben-mitt-emellan med Flickvän-mitt-emellan. Ovetande om varandras utvandrarplaner hade vi tidigare i våras bokat in New York i juni och deras tvåveckorsresa sträckte sig över 6 av våra 7 nätter. Klart vi synkade boende i närheten av varandra också.

Grabben och Flickvännen hade köpt lite käk till oss. Friesen hann dock ljumma till sig medan vi snackade med vår värd Jasmin som är en pratglad kroat i 30-årsåldern. Området kändes lite sisådär på väg till huset vi hyr i men boendet är riktigt fint.

Nåväl, äventyret kan börja …

Snöknar Göteborg

19 januari 2016

Trafikkaos_i_Goteborg_2016-01-19 (kopia)

När jag ser trafikkaosbilderna från Göteborg på Rapport i dag är det inte utan att jag saknar staden ännu mer. Minns 17 november 1995 och även året därpå när kollektivtrafiken lamslogs och man fick gå överallt.
Att kunna gå i mitten av gatorna och få ett perspektiv på de gamla husen såsom det var tänkt en gång var fantastiskt.

Med lätta steg

14 juli 2015

Med lätta steg jag gick uppför trappan till Infektionsmottagningen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna i morse. En såpass märklig känsla att jag noterade det. Brukar ju alltid gå uppför med tunga steg. Sjuk.*

* Just det. Har en immunbristsjukdom som jag kanske berättar om någon gång.

Var: Äntligen färdigdöpta

13 juli 2015

”Aha!” sa inte Simon till mig men påpekade att jag hade fel i allt nedan.
Men innan jag hade fattat vad han menade hann jag med en invändning.
”Jag började ju med att skriva att det gav mig en frihet i skrivandet.”

Men det handlade inte om att jag skarvat historien. Han förklarade att det ju inte alls var storleken kvart han hade menat utan tonsteget. Musiker! Men så slog det mig att jag varit en pinsam idiot till farsa. Storleken kvart – 25 procent för dig som inte kan räkna – är ju inte Simon utan bara 20 procent. En kvint, således, och en Quintus har jag redan. En härlig sådan, dessutom.

Så Kvarten lever kvar. Tonsteget kvart fungerar ju. Och med det följde andra bra ord som kan fungera som namn.  Återkommer om det. Och Åke kan fortsätta vara Halvan i någon slags nummerserie – han är ju trots allt en sådan del av min första hela sonskara.

Så … Äntligen …?

Den tidigare versionen:
Jag leker ju med grabbarnas namn i den här bloggen och annorstädes de nämns i mina texter. Känner man dem är namnen inte svåra att placera men jag ser det ändå som ett – om än svagt – skydd för grabbarnas del samtidigt som det ger mig en frihet i skrivandet.

Sedan Quintus fick detta sitt namn för att han var min femte son har jag lekt med tanken att de borde numrerats allihop. Några namn var självklara: Uno och Treo till exempel. Har haft svårare med Åke (#2) och Simon (#4).
Men det löste sig i dag när Simon – som sommarjobbar på min arbetsplats – såg det självklara i att storlek kan fungera som komplement till numrering och skojade fram ett förslag till sig själv: Kvarten. Detta till lunchrummets jubel.

Därmed är även Åkes namn givet: Halvan. Han är andra halvan av den helbrödraskalan.

Äntligen!

Resebrev från en pappa

6 juli 2015

Såhär en dryg vecka efter hemkomsten från Kalifornien har jetlaggen lagt sig. Det verkade hålla i sig längre än tidigare gånger jag kommit hem från landet därborta. Tröttheten gick över i något slags irritation som gick över i en håglöshet som gjorde att jag sjönk ihop mentalt. Samtalade med den visa Kvinnan. Hon satte fingret på det: barnen.
Det var länge sedan jag levde dygnet runt i 17 dagar med Grabben mitt emellan, Simon och Quintus – om jag någonsin gjort det. Det har varit intensivt, roligt och spännande. Saknar er.

Resebrev från Kalifornien 2015:16

27 juni 2015

K2015_Dodge_IMG_2717

Ett avslutande resebrev måste handla om bilen.
Vi bytte upp oss från en bil ”i stil med Toyota Corolla”, som Norweigan kallade det i ordererkännandet först när vi betalat klart bilen. Det visade sig också när vi kom till uthyraren Alamo att det antal väskor Norweigan angivit skulle få plats inte alls handlade om resväskor i storlekar man checkar in (och då hade vi ändå den minsta modellen av dessa) utan även om handbagage. GPS saknades också i den bil vi beställt. Läge att ta en annan bil alltså.
Det fick bli en Dodge Durango, SUV, och tur var väl det. Det var skönt att sitta lite högre än de flesta andra när vi for fram i rusningstrafiken och förväntades hålla uppsikt över 6 filer plus alla av- och påfarter. Någon gång mot slutet vågade vi använda bilpool-filen. Problemet med den och rookies som oss var just det där att behöva korsa 4-5 filer för att komma till en avfart. Men tack vare GPS:en klarade vi oss bra även om det kunde bli rörigt ändå vid trafikplatser i flera våningar som inte alltid var tydliga på GPS-kartan.

Sedan fanns det förstås några grejer i trafiken utanför freewayar och highwayar som var lite lattjo, på gott och ont. Den bästa regeln var nog de många trafikljuslösa korsningarna som istället hade stoppskyltar från alla riktningar. Där var det demokrati som gällde. Den bil som stod på tur var den som fick åka ut. Bilarna körde sedan ut i den ordning de kommit fram till sin stoppskylt. På så sätt blev inte bilar i någon riktning lidande.
Reversiva körfält fanns det också i mitten av körbanorna för den händelse man skulle svänga in någonstans. Då gällde det att se upp eftersom det kunde komma möte i samma fil. Men det fungerade fint.
En svårtydd regel var den att det här och var verkade vara okej att smyga runt hörnet till höger även om vi hade rött ljus. Detta reglerades förmodligen med skyltar som talade om att man INTE fick göra så.
Över huvud taget var förbudsskyltar legio. Snart förstod vi att man kunde utgå från att om det inte fanns en förbudsskylt mot något så var det okej att göra vad som helst i princip. De enda egentliga påbudsskyltarna handlade om vilken hastighet man skulle hålla för att klara en kurva. Och dessa påbud behövdes verkligen. Många skarpa kurvor var det.

Att tanka var ett kapitel för sig. Många kontoautomater ville ha ens postnummer innan man betalade. Då fick man förskottsbetala inne i kassan. Den enda gången jag tror kortet fungerade var den gången det verkligen behövdes. Bensinstationen i Benton, där vi stannade på väg till Las Vegas (och stannade i Tonopah) stängde tidigare än alla mackar vi besökt tidigare.
Soppan kostade cirka 8 kronor litern och vid ett snabbt överslag har det inte gått på mer än estimerat, bilen storlek till trots.

Resebrev från Kalifornien 2015:15

27 juni 2015

I dag var det slappadag.

K2015_Slappadag_IMG_2680

All heder till Grabben mitt emellan och Simon som delat bäddsoffa de senaste 3 nätterna och ska göra det ytterligare en medan jag och Quintus haft Kingsize-säng att breda ut oss i. Tack grabbar!

När vi väl tog oss ut från hotellrummet blev det en shoppingtur till ett köpcentra i närheten. Helt i linje med hela den här resan som blivit något av en kulturtripp där vi valt att göra saker som vi blivit nyfikna på på grund av vår kulturkonsumtion. Ett köpcentra var därför ett självklart mål.
Något mål popcorn blev det inte även om vi besökte ett Popcornopolis där man sålde mitt favoritsnacks i alla möjliga smaker.

K2015_Popcornmania_IMG_2681

Vi provsmakade några och kunde konstatera: ”Varför ändra på ett vinnande koncept?”

På Levisbutiken fyndade vi. Quintus en långärmad tröja, Simon jeans x 2, en skjorta och ett par brallor och Grabben mitt emellan två par jeans. Några plagg hade nedsatt pris, andra inte. Men billigt ändå jämfört med Sverige.

Manhattan Beach blev vårt sista försök att bada i havet. Att bara kunnat bada i flod och pool räckte inte. Att vi dessutom fortfarande var påverkade av värmen från Arizona och Nevada gjorde behovet stort. Men vi tordes ändå inte byta om utan att känna på vattnet först. Och jösses! Åtminstone 18-19° C! Upp till bilen igen, snabbt ombyte och språngmarsch tillbaka till vattnet.

K2015_Antligen havsbad_IMG_2693

Vågorna gick höga och vattnet var så salt att det smakade spickefläsk. Vi badade i Stilla havet! Klart det var en seger. Den firades senare i samma kvarter på Mamma D’s – en härligt stökig italiensk krog – med Pasta Vongole. Haklappen knöt servitören fast.

K2015_Sista maltiden_IMG_2705

När vi sedan åkte tillbaka till hotellet dök den här palmraden upp mot skymningen. Lägger upp den till Kvinnan som velat ha fler vybilder i de här resebreven. Vi ses snart.

K2015_palmrad_IMG_2704

Resebrev från Kalifornien 2015:14

27 juni 2015

Torsdag, vecka 2 startade återresan till Los Angeles. Men först intog vi en bagel på Bagelmania som Yelp rekommenderade. Inget speciellt ställe men deras logga förde mig tillbaka till 1980-talet då jag började läsa amerikanska undergroundserier från 1960-talet. Och det utan att få sådan där deja vù-känsla som dyker upp strax före ett epilepsianfall. Härligt.

K2015_Bagelmania_IMG_2616

Vi hade två tips om möjliga delmål att följa upp på vägen. Jag måste ha sovit förbi den ena avfarten. När vi stannade för att ta en drickapaus – kaffe behövs även om det är varmt – så hade vi passerat Death Valley med 113 miles. Det var en kombinerad hamburgarrestaurang, kafé och butik. Vi insåg snart att deras grej egentligen var läsk.

K2015_laskautomat_IMG_2621

Nåja. Det fanns många valmöjligheter för kaffe också så jag och Grabben mitt emellan passade på att söta till dem något.
Vi hittade i alla fall till restipset Calico – en spökstad som hade sin storhetstid 1881 och 15 år framåt då man bröt silver här för cirka $ 20 miljoner dollar. Det var en överraskande kul paus där Simon agerade reseledare och läste högt ur self guide-papperet vi fick i entrén. Men först tog vi en paus. Även om vi kommit in i Kalifornien var det fortfarande Nevada-värme som rådde.

K2015_Calico1_IMG_2626

Vi var medtagna, helt enkelt. Så det var inte konstigt att vi tog gruvturen efter att ha vandrat omkring i staden ett tag.

K2015_Calico2_IMG_2637

Väl ute därifrån fick Grabben mitt emellan farsgubben att le.

K2015_Calico3_IMG_2648

Och ja, det saknas en knapp längst ner på skjortan! Den köpte jag för övrigt första gången jag var i USA. Året var 2003 och den svalkar fortfarande.

K2015_Calico4_IMG_2669

Även i en liten stad som Calico krävdes på den tiden all typ av service och bekvämligheter, därför fanns bland annat två kineser som hade restaurang och tvätteri men också smed, läkare, skola och så vidare där.
Vad det här glashuset fyllde för funktion har jag dock ingen aning om.

K2015_Calico5_IMG_2676

Det sista huset vi besökte var det äldsta i staden. Det hade stått sedan 1882 och var ett eget museum i sig samt om möjligt ännu varmare än utomhus. Det var dags att sätta sig i bilen och slå på luftkonditioneringen. Nästa stopp Los Angeles där vi checkade in strax innan 7 PM i ett rum med mycket stark lukt – antingen från någon som sprejat bort dålig lukt eller ett rengöringsmedel från helvetet. Vi vädrade för fullt men när det inte hade hjälpt framåt 11 PM så fick vi byta till ett rum modell större. Och luktfritt. Det blev en sen kväll med mer Chicago och pratshower på teve.

 

Resebrev från Kalifornien 2015:13 feat. Arizona

27 juni 2015

Det är fredag kväll dagen före hemresan när detta skrives om onsdag, vecka 2 av vårt USA-äventyr.

Det blev tidigt uppstigning på onsdagen när vi skulle till Grand Canyon. Hit hittade inte GPS:en så vi fick förlita oss på gammal god vägbeskrivning som – våra erfarenheter om raksträckor i Nevada till trots – verkade väl simpla. Men de stämde. Att vi ändå startade en timme tidigare än beräknad restid visade sig vara bra då det var vägarbeten som sinkade oss på vägen som gick från Nevada till Arizona.
Väl där gick det rätt fort med säkerhetsinstruktioner och liknande – om man jämför med min helikoptertur över Manhattan förra året – och vi var snart uppe i luften. Respekten grabbarna kände inför det här höjdaräventyret kom strax på skam.

K2015_Grand Canyon1_IMG_2530

Kom på skam gjorde nog också själva helikopterturen som bara varade knappa 10 minuter innan vi landade på Grand Canyons botten.

K2015_Grand Canyon2_IMG_2556

Där var det varmt. Piloten berättade att det om någon månad skulle bli varmare än 50° C jämfört med bara dryga 40° som nu.

K2015_Grand Canyon3_IMG_2544

Vattennivån var låg men så är det väl alltid. Desto mer överraskande när detta väntade oss på landningsbanan:

K2015_Grand Canyon4_IMG_2569

En snöplog! Landningsbanan ligger så pass högt att det faktiskt kan snöa här på vintern. Fan tro’t, sa jag där vi stånkade fram.
På väg tillbaka såg vi en liten tromb, tornado eller vad det nu ska kallas. Tyvärr han den ebba ut något innan vi var framme och i bra läge för att fotografera den, men tittar man riktigt noga ser man en snurr där i mitten någonstans.

K2015_tornado_IMG_2573

Det var varmt i Nevada och i Arizona, väldigt varmt. Vid nästa resmål var det svårt att röra sig så varmt var det. Tror vi hann klämma åtminstone en liter vatten var vid Hooverdammen, vilket kanske är den händelse som kan se ut som en tanke.

K2015_Arizone-Nevada-Hooverdammen_IMG_2603

Rätt igenom Hooverdammen går statsgränsen mellan Nevada och Arizona. Vi var alltså snart tillbaka vid hotellet.
Efter middagen på en bra mexikansk restaurang i Las Vegas delade vi på oss i närheten av hotellet. Jag och Grabben mitt emellan hittade till det närmsta Casinot, Circus Circus – som också var ett hotell man aldrig behöver checka ut från. Även där fanns butiker, restauranger samt ett nöjesfält med totalt 25 attraktioner, varav två berg- och dalbanor, en Fritt fall-liknande konstruktion och andra svindlande attraktioner.
Nu var i och för sig hela The Strip full av tivoliliknande inslag. Värst var nog högre tornet bredvid vårt hotell som på taket hade en berg- och dalbana och Fritt fall i masten på taket. Det var inte utan att vi fick svindel bara av att titta på det.

Hur det gick för gamblarna? Dåligt. Vi var hemma strax efter Simon och Quintus och hann gå ner till poolen innan kväller fortsatte med ett par partier Chicago.

Resebrev från Kalifornien 2015:12 feat. Nevada

26 juni 2015

Fredag morgon när jag skriver det här. Vi var som sagt utan täckning och wi-fi ett par dagar den sista veckan och bloggen hamnade på efterkälken. Försöker dock skriva resebreven dagvis.

Nevadas vidder, de långa och på kvällen glest trafikerade raksträckorna ledde oss fram till Tonopah. Vi hade då tillryggalagt 4,5 timme sedan Yosemite vilket gjorde detta till ett lämpligt vattenhål. Tonopah är en gruvstad som formades kring år 1900 när guld- och silverfynden var stora här. Det var dock inget vi märkte när vi körde in på huvudgatan/genomfarten. Både motell, bostäder, verkstäder och andra fastigheter på vägen in såg mycket förfallna ut. Det kändes både komiskt och ruggigt – komiskt för att det existerar och ruggigt för att det faktiskt existerar – särskilt när det visade sig att det enda rummet vi kunde hitta var på ett sunkigt motell som höll på att renoveras till något som inte skulle göra det mindre sunkigt. Motell 9 Inn hade inte lyckats göra de gamla inrökta rummen rökfria. Vi vände i dörren fick en besvärlig stund med en rookie i repan som aldrig hade satt tillbaka pengar på konto förut. Kontanter kunde vi inte få eftersom det skulle skapa obalans i räkenskaperna. Till slut verkar det ha gått. Har inte sett det på kontot ännu men … kostar det oss 400 spänn att slippa från det motellet så … Vi var alla överens om att vi hellre fortsatte köra genom natten än sova där.

Efter detta hade vi inget att förlora. När vi kollade med hotellen som skyltade med ”No Vacancy” fick vi tips om ett hotell någon mile utanför staden, Tonopah Station, och de faktiskt ett par rum kvar. Las Vegas närhet var påtaglig här då det fanns ett casino i entrén och det faktum att när rummet väl var beställt fick jag en chans att slippa betala det med hjälp av tärningar. I en timglasliknande bur på receptionsdisken fanns tre tärningar. Om dessa tärningar blivit lika när jag vände på buren så hade vi sluppit notan. Men icke.

K2015_Tonopah_Station_IMG_2492

Natten blev helt okej och vi gav oss iväg rätt tidigt. Men innan dess åkte vi tillbaka genom staden igen för att se om det verkligen var så ruggigt om vi upplevt det när vi rullade in under natten. Riktigt så illa som vi föreställt oss var det kanske inte och vi hittade ett Subway som kändes tryggt att äta på. Håglösheten vi kände hos folk i servicebranschen fick oss ändå att tro att Tonopah inte var en stad man egentligen vill bo i.

Sedan var det dags att lägga vägen bakom oss. Det gjorde vi så snabbt vi kunde, här var det 65 MPH som gällde.

K2015_Nevada_vag2_IMG_2495

Det öde landskapet ändrades inte nämnvärt fram till Las Vegas. Men plötsligt, någonstans i ödemarken, passerade vi ett par byggnader på ett område stort som några grusplaner. På ett av dem stod det Area 51. Måste undersökas. Det skulle vi inte ha gjort …

K2015_Nevada_Area51_IMG_2513

… grabbarna mådde inte riktig bra efter det.

I Las Vegas hade vi bokat Hilton Grand Vacation Suites längst ner på The Strip. Vi körde dock in högst upp på strippen för att kunna få oss ”hela” Vegas till dels i dagsljus. Ungarna satt och gapade och pekade och det var svårt för chauffören att hålla ögonen på trafiken.
Hilton var ett mycket trevligt hotell som inte kostade mer än något annat hotell på resan. Här fanns allt – förutom ett casino, vilket var skönt. Den här bilden är tagen från bottenvåningen upp emot receptionen. Bakom mig fanns hotellets livsmedelsaffär.

K2015_Las Vegas3_Hilton_IMG_0784

Första kvällen vandrade vi uppför strippen och tittade på allt neonljus. Man undrar hur många vanliga städer som skulle kunna lysas upp för en lika kvällstor Vegas-elräkning.

Uppe i norra delen vände vi igen. Det tog 1 timme och 40 minuter att knalla tillbaka. Låt gå för att vi inte gick hela tiden, men kanske 1,20 i alla fall. Men det var så mycket att titta på att vi knappt märkte det. Även om Quintus blev lite trött på slutet.

K2015_Las Vegas2_strip_kvall_IMG_2524

För övrigt skulle jag kanske inte sagt att vi var helt krya där i tisdags men vi mådde bra.

PS. Ni har väl inte missat den nya inledningen på Resebrev från Kalifornien 2015:10 och avslutningen på Resebrev från Kalifornien 2015:11?

Resebrev från Kalifornien 2015:11

25 juni 2015

Sedan vi åkte in mot Yosemite och ut i Nevada har vi haft dålig täckning och knappt Wi-FI, varför vi är några resebrev sena. Här kommer därför ett resebrev som ser ut mer som ett fotoalbum än något annat. Och det passar ju bra. Vi var i Yosemite den 22 juni och är det något man får därifrån så är det naturbilder.
Men det blir ett fotoalbum, som sagt.

K2015_Y_portal_IMG_2222

Redan innan vi är inne i Yosemite passerar vi de här stenarna. Senaste orten kallas El Portal och kanske är det denna konstruktion som är portalen in till nationalparken? Det var inte helt lätt att komma in. Eller ja, det var det kanske. Vi hade ju instruktioner men sedan frågade vi ett par personer som borde veta och fick två helt skilda idéer om hur vi skulle ta oss fram … De är vänliga, amerikanarna, men det här gjorde oss stressade. Hade vi 20 eller 90 minuter på oss att komma fram?
Fram kom vi och delade buss med några som ”bara” skulle upp till Glacier Point.

K2015_Y_Glacier point3_IMG_2286

Vi stannade också vid Glacier Point och fick några fina bilder. Finns många fler än dessa, men jag kände att jag inte kunde lägga ut hur mycket bilder som helst i den här bloggen.

K2015_Glacier point2_IMG_2302

Två bilder från Glacier Point, alltså. Mer blir det inte. Vi som bokat Yosemite Grand Tour fortsatte sedan till Wanana Hotel där vi fick lunch.

K2015_Y_Wanona-hotel-lunch_IMG_2334

Efter lunchen hann vi med att kolla runt lite. Bland annat var vi vid Parker Station, den första centralen för parkarbetarna efter den soldater som hade haft detta i uppdrag fram till 1910- eller 1920-talet. Här fanns bland annat en takbro à la Broarna i Madison County.

K2015_Y_brotak_IMG_2348

Yosemite var mäktigt, det märktes även på grabbarna. Det jag själv sett fram emot mest var dock Sekvojaträden. Nästa stopp hamnade vi bland dem i elfte timmen. Man har stängt av tillgången till dem och kommer göra det definitivt om ett par veckor för att kunna förbättra med fler stigar, etc inför 100-årsjubileumet hösten 2016.

K2015_Y_rotvalta_IMG_2411

Den här rotvältan är en del av ett träd som man vet har legat på samma plats i över 800 år. Anledningen till att bakterier och sjukdomar inte kunnat äta upp det vet man egentligen inte, men man tror att det beror på att den vattenbaserade kådan inte intresserar bakterier och annat. Kanske är det också tack vare den här vattenbaserade kådan som gör att träden inte fungerar som virke heller. De är helt porösa inuti och smular sig när man sågar i dem.

Egentligen var det mest spännande att se de ”mindre” sekvojorna som stod bland övriga träd men visst var det mäktigt utmed den här stigen. Här ”Ungkarlen och de tre nåderna” …

K2015_Y_Ungkarlen_IMG_2377

… Grizzly Giant …

K2015_Y_Grizzly_IMG_2384

… och tunnelträdet. Det fanns två från början. Dessa gjordes i samband med att man försökte få igång turismen och därmed pengar för att kunna rädda skogarna. Genom det andra tunnelträdet kunde bilar köra. Men det trädet överlevde inte.

K2015_Y_tradtunnel1_IMG_2389

Jodå, jag fick plats också …

K2015_Y_tradtunnel2_IMG_2392

3 kottar kollar in 1 kotte som man gärna fick ta upp och bära med sig men inte fick ut från nationalparken. Den var rätt kladdig. Enligt guides så är det en på miljonen som blir ett nytt träd.

K2015_Y_4_kottar_IMG_2394

På vägen från Sekvojaträden tillbaka till bussen lektes det Följa John.

K2015_Y_Folja_John1_IMG_2403

K2015_Y_Folja_John2_IMG_2404

Vi hade tur med våra bussplatser. Kom inte ombord och fick sitta längst fram men längst bak fanns det gott om utrymme.

K2015_Y_guidebuss-inne_IMG_2326

Sista utsiktstoppet innan vi återvände till Yosemite Lodge där allt startade.

K2015_Y_sista_stoppet_IMG_2426

Vid Yosemite Lodge fanns det här berget med indianen som Mac-ryttare känner igen från operativsystemet Yosemites skrivbordsbilder.

K2015_Y_Indianhuvud_IMG_2451

3 glada killar framför det tredelade vattenfallet som man kunde se från olika håll i Yosemite. Här har vi hoppat av bussen för gott.

K2015_Y_vattenfall_IMG_2444

Sedan bar det iväg mot Las Vegas. 8 timmar sa GPS:en och vi tänkte i alla fall klämma hälften innan vi tog in för natten. För att komma över till Nevada fick vi åka ut från Yosemite och norr om nationalparken. Därefter blev det mer eller mindre (med betoning på mer) raksträckor till Las Vegas.

K2015_Nevada_vag_IMG_2478

Men även om vägsträckorna vara långa och raka körde vi någon mile eller så på en väg som var rena berg- och dalbanan. När det blev mörkt fick vi användning för GPS:en som visade vägen …

K2015_Nevada_gps_IMG_0782
I Benton, en stad som inte verkade vara större än det T-kors vi stannade vid, tankade vi en sista gång.

K2015_Benton station_IMG_2480

Härifrån åkte vi nerför i 1,5–2 timmar innan vi stannade i Tonopah för övernattning. Tonopah var … speciellt.

 

Resebrev från Kalifornien 2015:10

23 juni 2015

Måndag natt klockan 01. Här kommer ett försenat resebrev # 10. När vi reste in i landet igår och närmade oss Yosemite så försvann både täckning och internet. Inte heller hotellet Cedar Lodge som vi bodde på kunde ordna något. Och en extern leverantör som ville ha $9.99 för 24 timmar tackade vi nej till.

Men gårdagens resa inåt landet var trevlig. Vi började dock med ett stopp på ett Wendys i Oakland som framförallt Simon men också Quintus hade sett fram emot. Vi brunchade där och Grabben mitt emellan passade på att hämta en vegosandwich på Subway bredvid. Simon och Quintus tyckte inte att Wendys levde upp till förväntningarna.

K2015_SF_Wendys1_2015-06-21-11.43.30

Själv testade jag deras nya sallad Strawberry field. Kyckling, bacon med jordgubbar och ädelost. Till det en apelsin/mango-smoothie. Överraskande gott.

K2015_SF_Wendys2_2015-06-21-11.47.36

Sedan gav vi oss i väg. En annorlunda natur än den som låg utmed vägarna upp till San Francisco – även om det förstås fanns vinrankor här också. Ett första stopp gjorde vi för att kunna svalka oss i värmen. När vi kört runt ett par varv i avfarten till orten Merced men inte hittat något glasställe stannade vi till slut vid ett Starbucks och drack frappuccino alla 4.

K2015_Starbucks_IMG_2129

Men när vi kände att vi i princip var framme i Yosemite så åkte vi genom Mariposa där vi inte kunde låta bli att stanna. Tänk själva att plötsligt passera en liten västernstad med huvudgata och tvärgator som slutar innan nästa kvarter hinner börja. Man måste ju se om den levererar. Gjorde några försök att plåta hela gatan men lyckades dåligt. Så här såg gymmet ut i alla fall.

K2015_Mariposa_IMG_2136

Nästan varenda butik hade second hand och både jag och Grabben mitt emellan fyndade i Mariposa Marketplace. Han hittade en second hand-jacka som han föll pladask för – arbetarmode à la 1970-tal över den – och jag en ljusgrön grillskjorta med rödsvarta matbilder gjorda med en härlig tuschlinje som påminner mig om Monica Hellströms (vart tog hon vägen?). En av tanterna bakom kassan hade norskt påbrå och blev nyfiken när hon hörde att vi var från Sverige och berättade om när hon var i Europa och badade naken på Ibiza. Lite för mycket information, tyckte Quintus, men väntade med att säga det tills vi hade gått ut.

Ju närmare hotellet vi kom desto härligare blev naturen. Vi kunde till slut inte låta bli att bada i floden Merced som faller 13 000 fot när den rinner från Yosemite till San Francisco.

K2015_Merced_IMG_2146

Ni förstår kanske varför?
Att komma ner dit var inte helt lätt. Strömt var det också men vi hittade ett ställe där vi kom i skydd för strömmen. Dagen och jackfyndet till ära ville Grabben mitt emellan hylla Ibiza-damens europeiskt nakenbadande ådra. Men vår blygsamhet förbjuder oss att publicera det här, trots att solen skar mot huden så pass att just ingenting av hans skinny dip fastnade på bild. Haja att vi behövde ett bad i sådant väder!

Sedan var vi strax framme vid Cedar Lodge som såg bättre ut i verkligheten än på bild. Själv fick jag lite känslan av ett sådant där condoställe som Dirty dancing utspelar sig på. Allt som behövdes fanns där – ja, utom Wi-Fi då. Vår dag avslutades med middag, biljard och jukebox-fajtande med andra gäster på Cedar Lodges Bar & Grill.

K2015_Cedar_bar_IMG_2210

Bloggen avslutar jag däremot med en postbadbild. Grabben mitt emellan vill visa att han tog på sig kläderna efteråt.

K2015_Yosemite_bad2_IMG_2182

Sjukdomsläget är fortsatt bättre. Hostar gör vi men inga tabletter tas.

Har för övrigt fixat till bildproblemet i första resebrevet. Nu hajar jag varför Simon och Quintus morsa messade om hur det gått för Quintus. Här är bildbeviset på hans säkerhetsproblem.

Resebrev från Kalifornien 2015:9

21 juni 2015

Det är söndag morgon i Oakland där vi bor under vårt besök i den här delen av Kalifornien. Vi är inne på vår andra vecka i USA. Vårt motellrum ser fortfarande lite ut som ett torkrum efter besöket på The Heyes Laundry igår. På några ställen hänger kläder som tvättomatens torktumlare inte rådde på ens efter 4 körningar (i och för sig var varje torktumling bara 6 minuter). Annars gick det smidigt. Instruktionerna enkla (det var inte första gången jag fick användning för mina Walmart-läsglasögon men det är nog första gången de syns på bild) och tvättiden – de kaliforniska 30 minutrarna, som vi har kommit att kalla dem – inte svår att slå ihjäl heller eftersom det fanns Wi-Fi.

K2015_SF_Laundromat_IMG_2105

När vi tvättade var det tidig kväll och det kom faktiskt några regnstänk. Färden in till San Francisco gick i dag söderut med Silicon Valley som ett första delmål. På vägen dit stannade vi i Hayward på Hippies Brew som serverade goda bagels med bra service i rasande fart. Under tiden vi frukosterade där sköttes ruljangsen bakom den lilla disken av 7 personer.

K2015_hippiebagel_IMG_2060

In och ut, bara. Ibland var det nog fler personal än kunder inne. Vi stannade inte heller länge.

I Silicon Valley letade vi oss fram till Apples högkvarter, 1 Infinite loop, som inte gjorde mycket väsen av sig på utsidan. Knappt ett äpple syntes. Visserligen var det lördag men det kändes ändå som att mina fördomar om att man alltid arbetar här kom på skam då det var väldigt lite folk här och definitivt ingen som jobbade – förutom killen som höll rent på gatorna. Entrén verkade dock öppen men vi vågade inte gå in.

K2015_Apple_IMG_2064

I Mountain View finns också:

K2015_Datamuseum_skylt_IMG_2095

… där vi tillbringade några intressanta timmar. På AI/Robotnics-avdelningen hittade vi ekorren Squee från 1951 som lyckades bäst med sitt uppdrag att hämta nötter (tennisbollar) om det var mörkt (!).

K2015_Datamusuem_IMG_2090

Efter 3 timmar var vi rätt möra och behövde ta oss till San Francisco för att hinna tvätta innan dagen blev all. Inne i ett av Mountain Views bostadsområden, där allt såg exakt likadant ut och var idylliskt på gränsen till läskigt, hittade vi SnoZen som serverade ”hyvlad snö”, något slags smaksatt is. Hyvlad snö var mycket gott och svalkande om man inte åt för fort. Quintus fick hjärnfrys av sin vaniljsnö med jordgubbar.

K2015_SnoZen

Vi hann som sagt till tvättomaten och hittade via Yelp restaurangen med det lekfulla namnet Thai Idea där allt var vegetariskt, sånär som på äggen. Man kunde beställa anka, biff, kyckling, mal och räkor, allt formaterat i sojaprotein. Något skeptiska beställde vi in förrätten Wing Bomb för att testa. Dessa kryddiga kycklingsubstitut hade till och med något slags skinn på sig! Gott och mättande. Men vi höll oss till Pad Thai och Pad Kee Mow – utan sojasubstitut.

Vår sista exkursion i San Francisco skulle bli att åka över Golden Gate-bron. Den var inte helt lätt att komma upp på utan direktion från GPS:en. Vi gjorde därför ett stopp utmed bron på vägen hem till motellet, San Francisco-Oakland Bay Bridge, på Treasure Island där vi fick en härlig utsikt.

K2015_SF_bay-bridge_IMG_2113

Sedan blev det retur till Frisco och ett lyckat försök att åka på Golden Gate-bron. Det var disigt över bron vars gigantiska fästen inte syntes i från bilen varför en lätt futuristisk känsla av att vara svävande infann sig.

Gårdagskvällens hemkomst är nog den senaste hittills. Men vi vek tvätt och hann titta lite på teve innan vi somnade.

Sjukdomsläget är bättre. Quintus har inte hostat i natt och själv har jag bara lite svid i halsen.

Resebrev från Kalifornien 2015:8

20 juni 2015

K2015_SF_Golden-gate_IMG_2003

Våra dagar i San Francisco börjar som sagt i Oakland på andra sidan havsviken. Motellet ligger nära marinan och det är överraskande kallt, även om förstås också är tilltufsade rent fysiskt. Vi bestämde hur som helst att inte sätta på luftkonditioneringen och det här var resultatet nästa morgon:

K2015_SF_kondens_IMG_1937

Med hjälp av appen Yelp hittar vi Lou’s Sandwichbar – ett av stadens bästa smörgåsställen – som vi siktar in oss på, med hjälp av bilens GPS, för frukost. Lous mackor gick inte av för hackor. Mycket goda. Tyvärr orkade jag bara med min ena halva men Simon har fått extra god aptit häröver hjälpte mig med den andra halvan.

K2015_SF_Lous_IMG_1943

Man får nästan alltid för mycket mat var man än äter. Frukostarna är enorma om man inte är vaksam och beställer något kontrollerat som 3 pannkakor eller 1 bagel. Vi åt omelett häromdagen och det kom in fyllda rullar som säkert var 30 centimeter långa. Då skulle det räckt med 2 portioner till oss 4 – och ändå blivit mat över. Vi har därför blivit mer vaksamma och Lous sandwichar var ett bra alternativ. Det var bara jag som inte orkade. Mätta letade vi oss sedan ner till Fisherman’s Wharf utan GPS:en.

K2015_SF_Fishermans-W_IMG_1952

I Fisherman’s Wharf kom reseplaneringens första bakslag – ja, förutom att vi alla blivit sjuka, – i det att det inte fanns några turer till Alcatraz förrän den 14 juli. Jag hade inte tordats förhandsboka denna tur då det ju kan vara dåligt väder i de här delarna av USA. Reaktionerna lät inte vänta på sig när vi istället plåtade oss framför fängelset. Några verkade bedrövade och andra inte bry sig.

K2015_Alca_3_trotta_IMG_1954

Istället tog vi oss bort till en av kabelspårvagnarna och dit kom vi i elfte timmen och fick åka dagens sista tur. Barack Obama var på besök vilket innebar att delar av staden skulle spärras av. Men vi hann – vilket gladde oss.

K2015_SF_Cable-car_biljetter_2015-06-19-13.42.54

Någon Barack såg vi inte till men att åka kabelspårvagn var en upplevelse. Spårvagnarna dras uppför backarna i stadskärnan genom att haka fast i kablar som ligger under gatan och bromsas nerför endast med hjälp av handkraft. På grund av detta behöver spårvagnarna vara i rullning så mycket som möjligt och annan trafik helt enkelt lämna företräde. Något inte alla verkar ha förstått.

K2015_SF_Cable-car_IMG_1964

Kabelspårvagnarna är inte bara en turistattraktion utan används även av lokalbefolkningen. Och varför inte? Nivåskillnaderna i staden gör att det är rena berg- och dalbanan. Själv fick jag lock för öronen medan Simon – som ju nästan alltid råkar ut för sådant – klarade sig. Han klarade förresten starten på Arlanda för snart en vecka sedan utan problem också.
Vi åkte ganska långt med spårvagnen och hoppade inte av förrän vid Union Square där vi shoppade på Macy’s. Två kortärmade skjortor till mig och en väst till Simon.
Sedan tog vi sikte på Fisherman’s Wharf igen och hoppades hitta en Laundromat på vägen. Att gå i den här staden kräver sina män och vi var de dem. Men jag och Quintus hamnade lätt på efterkälken eftersom förkylningen gjorde att vi inte hade samma ork som Grabben mitt emellan och Simon. Vi löste dock inte tvättproblemet utan fick köpa nya underkläder på Ross, något slags överskottsbutik med sloganen ”Dress for less”.
I Fisherman’s Wharf lokaliserade vi vår midsommaraftonsrestaurang, Boudin, som hade helt okej seafood. Innan dess tog vi oss dock ut i bukten med en av båtarna och fick en audioguidad tur om staden, Golden Gate-bron och Alcatraz.

K2015_Vinc_Alca_IMG_2033

Alcatraz har fått sitt namn från det (gammel(?)-)spanska ordet för pelikan: ”La Isla de los Alcatraces”. De har tydligen kommit tillbaka till bukten på senare år och frågan är om det ändå inte var turens häftigaste upplevelse när det kom stora flockar (30-40 fåglar) pelikaner flygande i sträck utmed vattenytan. Fick tyvärr ingen bra bild på det.

K2015_SF_pelikaner_IMG_1990

När vi kom tillbaka till motellet fungerade inte våra nyckelkort längre vilket vi misstänkte ha att göra med att vi glömde lägga dricks på sängarna när vi stack iväg på morgonen och svor att vi skulle bättra oss. När problemet var löst kom souvenirkortleken från Walmart till användning vid en sen pinnpokerrunda med mycket skratt.

Sjukdomsläget har blivit bättre. In emellan hostningarna på nätterna andas Quintus rätt bra. Själv känner jag mig klarare i huvudet och de andra grabbarna klagar inte för mycket.
Nu är det lördag morgon jag ska strax väcka mina medresenärer för dagens första utflykt. Vi siktar in oss på världens digitala centrum, Silicon Valley, där vi tänkt äta frukost – om Yelp kan hjälpa oss även i dag.

Resebrev från Kalifornien 2015:7

19 juni 2015

Det här blev en dag i roadtrippens tecken. Att jag missat ordna bildbevis på ställen som Walmart och Carmel får skyllas på sjukans trötthet.
Vi lyckades inte riktigt med vårt uppdrag att hitta badlakan med Walmarts logga på men hittade i alla fall badlakan med kitschiga motiv som vi köpte. Målet var ju att bada på nästa stopp, Carmel-by-the-sea.
Men det blev inget bad. Stranden var full av människor – i vattnet var det tre. Vi gick ändå ner och kände på vattnet med fötterna och det blev sådär kallt så att det gör ont in i benen.

K2015_Carmel_fegisar_IMG_1920

Vi funderade länge på hur vi skulle göra. Vi vill ju trots allt ha badat i Stilla havet innan vi åker hem nästa helg. Kanske kan Los Angeles bjuda på något mer varmare vatten de sista dagarna innan avfärd …?

Carmel är en pittoresk stad hämtad ur den gamla världens sagor. Flera gånger stötte vi på kåkar som kändes grimmska i en disneyesk tappning. Överraskande då inget på vägen fram till Carmel visade några tecken på vad vi skulle få se. Staden bara låg där i värmen, vilken bidrog till att det kändes som en udda miljö. Hade gärna knallat omkring här längre men orken gjorde att vi bara köpte varsin sandwich till lunch och drog vidare.
Apropå drag så passerar vi en del lustiga lösningar på vägarna och då menar jag inte amerikanska trafikregler: I dag fotade Simon en husbil som drog en vanlig bil efter sig och det är inte den enda vi har sett.

K2015_bildrag_IMG_1914

På väg mot San Francisco stannar vi i San Jose där Quintus (!) ville hoppa in och köpa en San Jose Sharks-keps. Vi hittar arenan utan hjälp men fanbutiken var tyvärr stängd så han fick nöja sig med att posera framför den.

K2015_San-Jose-Sharks_IMG_1931

Fredag morgon. Första natten i San Francisco avklarad. Nja, vi bor egentligen inte i San Francisco utan i Oakland, som ligger på andra sidan havsviken. Motellet ligger precis vid en marina och vi har Frisco nära oss på andra sidan vattnet. Kvällen avslutades på restaurang Buttercup Grill & Bar som låg närmast. Ingen var speciellt hungrig – utom Simon då som är den som piggat på sig bäst.

Glad midsommar! – ska se om vi inte kan hitta en seafood-restaurang med pickled herring i kväll …

Resebrev från Kalifornien 2015:6

18 juni 2015

Okej. Nu är vi mer eller mindre sjuka alla 4. Simons hals verkar vara på väg att ge sig; Quintus har använt all Bisolvon så vi har besökt apotek för att köpa Mucinex som har samma funktion. Dessutom äter han – liksom undertecknad – Alvedon för att hålla igång och har börjat använda nässpray precis som jag. Och Grabben mitt emellan har klagat på att han känner av halsen.
Därmed passade det bra att vi skulle tillryggalägga en sträcka halvvägs till San Francisco i dag. På en av Malibus beacher trotsade vi hälsotillståndet och klev ner i ett kallt Stilla havet.

K2015_Malibu_bad_IMG_1862

Och jodå … vi fotbadade alla 4.

K2015_Malibu_fotbad_IMG_1857_webb

Highway 1 mellan Los Angeles och San Francisco ska ju vara en av världens vackraste kustvägar. Tror nog att det är tvärtom. Kör man mot LA så håller man sig närmare kusten och borde se mer. Det var säkert fint men såpass disigt att vi inte kunde njuta av oändligt hav, etc. Andra sidan av vägen var också fascinerande.
Nästa stopp blev Santa Barbara – en riktigt gullig stad där vi hade kunnat knalla omkring en länge stund om vi bara mått bättre. Nu gjorde vi ett stopp för att dricka kaffe och äta glass. Och vilken glass vi fick. Santa Barbaras egna McConellis bjöd på fyllig glass och roliga smaker. Vi nöjde oss med en ”single”, som i och för sig bestod av 2 smaker.

 

K2015_Santa Barbara_glass_IMG_1880

Redan hemma i Sverige hade vi bestämt att om vi behövde ta det lugnt någon kväll så skulle vi gå på bio. Det här blev den dagen. I Santa Barbara bestämde vi oss för att hitta en IMAX-biograf för att se Jurassic World. Kosan styrde mot orten Arroyo Grande.
På vägen dit passerade vi hur många vinodlingar som helst. Kul att se, särskilt i de formationer vi inte lyckades plåta, hur de gick kors och tvärs över kullarna.

K2015_Santa Maria_vingard_IMG_1882_webb

I Arroyo Grande hann vi med varsina två pizza slices innan bion. Tyvärr visade det sig inte vara en IMAX och filmen var inget vidare, men …

Efter bion, 22.30, var det dags att jaga boende. Det visade sig bli ett äventyr i sig. På det tredje försöket hamnade vi vid ett Holiday Inn Express som var riktigt bra. Inget fel på Knights Inn – förutom luftkonditioneringen som väsnades – men här var vi jämförelsevis halvvägs till himlen – sjuka som vi var.

Nu är det torsdag morgon här och vi ska bege oss. Vid köpcentrat där icke-IMAX:en låg fanns ett Walmart som vi ska in på och hoppas köpa våra första souvenirer: badlakan med Walmart-loggan på. Vi måste ju försöka ta ett dopp i Stilla havet. Håll tummarna!

Resebrev från Kalifornien 2015:5

17 juni 2015

K2015_Six_tre_tuffa_killar_IMG_1705_webb

Det var ett gäng fundersamma killar som tog sig an tisdagens Six flags Magic Mountain med alla sina berg- och dalbanor. Min favorit var nog X-2, en vanlig berg- och dalbana där man satt hårt fastspänd och snurrade runt ikapp med åkturen. Var osäker på om det var något för min mentala hälsa men väl uppe (som vanligt är det ju den delen som är värst) så skrattade jag hela vägen ned. Quintus satt bredvid och var inte lika förtjust, men gillade den – även han tyckte Tatsu var roligast. Grabben mitt emellan behövde inte fler åkturer efter X-2 och gillade träbanan Twisted Colossus där man mötte vagnarna som gått iväg före och efter det egna. Simon håller dock med mig om X-2.

Dagen började snällt med Viper – en äldre berg- och dalbana som visserligen innehöll 7 loopar. Tatsu var värre. Då spändes vi fast och lutades framåt och hängde så under hela turen.

K2015_Six_upponer_IMG_1696_webb

På Gold Rushers, som också var en äldre åktur, gick det såpass långsamt att jag försökte ta några bilder i flykten. Tyvärr avslöjar bilden på mig en begynnande flint …

Kalifornia Six flags montage 2015-06-16

Varmt som tusan var det – hatt och kepsar på hela dagen. Simon fick en specialare från Six flags som inte satt jättebra men skyddade skulten i alla fall. Värmen gjorde också att vi inte åt särskilt mycket. En uppsättning frukostmuffins gick åt i en kö. På Cold Stone Creamery – som baske mig bakade glassmakerna man valde på en sten av is – köpte vi milkshakes och smoothies. Mycket goda.
3 av berg- och dalbanorna slapp undan oss: Goliath – som var högst och så riktigt stor men tyvärr avstängd; Superman hade alldeles för lång väntetid för oss så sent på dagen. Likaså Ninja – som kom igång under dagen men då bara med ett tåg, varför det tog en hiskelig tid. Apropå tid så klarade vi oss hyggligt med ordinarie åkpass.

K2015_Six_skymning_IMG_1788_webb

I skymningen lämnade vid Six flags utmattade och tog en tur på Mulholland Drive där man har hela Los Angeles nedanför sig i sin lysande prakt. Försökte ta några bilder på olika ställen men det var för mörkt. Vid Presbyterians Churchs parkeringsplats hittade vi dock en buske som vi istället kunder göra skuggfigurer i. Det roade vi oss med istället.

K2015_skuggor_IMG_1829_webb

Väl hemma behövde vi verkligen stoppa i oss något och hittade Fatburger något kvarter bort. En typiskt amerikanskt hamburger-joint som tagen ur Acke eller Tillbaka till framtiden. Både hamburgare, kycklingburgare och vegoburgare smakade bra. Men det hade i och för sig det mest gjort så här dags.

K2015_fatburger_IMG_1846_webb

Det är onsdag morgon när jag skriver det här. Grabbarna sover fortfarande. Själv har jag sovit dåligt och har huvudvärk men hoppas det beror på för lite kaffe igår eller att vi valde bort luftkonditioneringen som torkar ut oss. Men vi är inte helt krya här. Simon har fortfarande ont i halsen, Quintus har fått slemhosta – tur att jag tog med Bisolvon. Men det blir ytterligare ett besök på apoteket innan vi  idag ger oss ut på Highway 1 mot San Francisco med första stopp i Malibu.

Resebrev från Kalifornien 2015:4

16 juni 2015

K2015_Beverly-hills_IMG_1592_webb

Måndag kväll är det här när jag börjar skriva och grabbarna somnar in allt eftersom. Visst blir det intensiva dagar i värmen men det är nog ändå resan som spökar mest i kroppen på oss ännu. Simon har i dag klarat sig utan Alvedon. Alla känner sig dock påverkade av luftkonditioneringen i bilen och på motellet. Man blir torr i halsen och fläckvis kall.
Annars är motellet okej. Varken mer eller mindre än förväntat. Egen ingång i gatuplan med två små tempererade pooler utanför. Frukost på rummet, minsann. Man får i och för sig hämta den själv. Den kallas ”kontinental” och består, som den trogne läsaren vet, av en kaffe eller juice och muffins per skalle. Men det visste vi (nåja, kanske inte att det skulle serveras i frigolitmuggar …) och garderade genom att spara kvällsvardens bröd och ost. Egentligen hade vi redan från början bestämt oss för att käka frukost utanför motellets domäner. Den här morgonen var det alltså dags för vår första frukost i det fria.
The Baker i kvarteret bredvid har goda vitsord på Yelp och är ett av de två närliggande frukostställen vi hittat så här långt. När undertecknad och Quintus kom tillbaka efter vår 50 minuter långa bergsklättring utmed gatorna i Woodland Hills, som bjöd på en kul kombination av kåkar och lösningar på hur man bygger hus i sluttning, var det dags.

Kalifornia frukost 2015-06-16
Pannkakor, Fattiga riddare på brioche och mackgrillmackor med vegetarisk röra blev en stadig frukost och vi bestämde att OM vi skulle behöva något mer innan middagen så skulle vi äta de kontinentala muffins som vi förstås ändå hämtat i repan.

Dagen spenderades i Beverly Hills och Hollywood. Rodeo Drive var inte mycket för fyra killar i vår ålder (Japp. Här snackar vi bredd!). Men på Hollywood boulevard var det ett kul myller. Själv träffade jag Kenny Rogers.

K2015_Kenny-Rogers_IMG_1650_webb

Vi letade oss också fram till en vinkel där HOLLYWOOD syntes i bergen för en plåtning. Men solen lyste starkt och hur än grabbarna tog i för att hjälpa till bidde det inget.

K2015_grabb_logga_IMG_1645_webb

Därför tog vi bilen rätt upp i bergen på små slingriga vägar förbi hus på bägge sidor. Den här turen påminde om vägarna på både Korsika och Skiathlos där man inte heller visste vad som väntade i kurvorna. Högst upp kom vi fram till Hollywood Reservoir där vi parkerade bilen, gömde kamerorna och gick förbi förbudsskylten om fotografering och filmning genom dörren i nätstaketet. Nästan genast låg en damm till vänster som vi gick ut på och där – på andra sidan vattnet och några sluttningar bort syntes HOLLYWOOD i bättre majestät. Vis av skadan från London var undertecknad dock osäker på om vi verkligen skulle ta en bild här men så fick det bli. Fotograferingsförbudet måste ju mer handla om att inte störa djurlivet som andra skyltar poängterade. Men vi smög snabbt därifrån, kan jag lova.

K2015_grabb_logga2_IMG_1652_webb

På kvällen promenerade vi utmed det sötdoftande Venice Beach, marijuanans förlovade land även i det legaliserade Kalifornien. Utmed marknadslängans promenadväg fanns på motsatt sida musikanter och hennatatuerare men även basketplaner och gym i betongen. Till detta en lång och djup strand. Så djup att vi inte orkade gå hela vägen fram för att känna på vattnet.
Dagens fynd var en salva till Quintus torra armar och en platta El Pato – tomatsåsen som hade en kort sejour i Sverige i början av 1990-talet och som jag sedan dess bara fått fatt i en burk av från Kvinnans kompis. Klart man köpte en hel platta. Nu kommer det mexikanska köket förgyllas i Casa tgbjer.

K_El-Pato_IMG_0747_webb

Sist i säng och först upp … det är tisdag morgon när jag lägger ut detta.

Resebrev från Kalifornien 2015:3

15 juni 2015

U_city_entre_IMG_1564_webb

Efter 10 timmars sömn mjukstartade vi dag 2 med det planerade besöket på Universal City – en nöjespark med showen i fokus. Berg- och dalbanan ”The revenge of the mummy” tog slut mitt i och vi fick backa tillbaka. Morgonens molnighet blev strålande sol och vi parerade det med en dusch i vattenfallet på Flumride/Kållerado-kombon Jurassic Park.
På Universal Studio tour hamnade vi mitt i en häftig fajt mellan King Kong och dinosaurier och fastnade i en tunnelbanestation som rasade ihop. Den entusiastiska guiden lyckades dock inte riktigt intressera Quintus … jodå.

U_studio-tour_reseledare_IMG_1428_webb

På kvällen hade temperaturen sjunkit när vi klev ur bilen vid Santa Monica-piren. Tröjor på alltså.

SM_pier_IMG_1583_webb

Efter en schyst middag på The Independence innan vi åkte hem och lade oss. Klockan 10 PM! Fortfarande påverkade av resan, förmodar jag.

Resebrev från Kalifornien 2015:2

14 juni 2015

Efter en lång resdag försökte vi hålla igång någon timme på kvällen med en kort utflykt för att äta något och komma in i rytmen. De flesta av oss somnade i bilen så det fick bli en spännande vandring i den närliggande stora livsmedelsbutiken Ralphs istället. Alltid kul att se vad som finns i hyllorna i utlandet och att kliva in där gjorde oss alla nyfikna. Vatten, bröd och ost blev en snabb kvällsvard.

K2015_2_kvallsvard_IMG_1522_webb

10 timmar senare är jag på väg till receptionen för att hämta första morgonens frukost och vänder mig om i dörren och ser min utslagna vapendragare göra sig redo för den första riktiga dagen häröver.

K2015_2_Trotta-vapendragare_IMG_0731_webb

… när jag och Quintus (det behövdes ett par händer till) är tillbaka med frukosten – kaffe eller juice med muffins – har grabbarna konstaterat att de alla 3 sover som jag.

Det stora abren så här långt är Simons förkylning och att undertecknad av någon jäkla anledning packade ur glasögonen när jag dubbelkollade om jag packat ner dem.

Resebrev från Kalifornien 2015:1

13 juni 2015

Milton_sakerhet_IMG_730

Vi har inte ens hunnit gå på planet förrän det händer grejer. Själv kastar jag ett getöga på deklarationen medan vi packar det sista. Bestämmer mig för att låta den ligga tills vi kommer hem. Simon vaknar med halsont, vi skyndar till akuten och får veta att det inte är några behandlingsbara bakterier. Någon timme försenade sitter vi i bilen på väg mot Arlanda och hör Grabben mitt emellan munhuggas med Farfar co-driver om trafiksäkerhetsregler och sådant.
På flygplatsen är det Quintus tur att sticka ut. Han blir inte bara slumpmässigt vald i säkerhetskontrollen utan har också hamnat på amerikanarnas egna säkerhetslista vilket innebär att han måste lämna oss, gå in i ett rum och få en grundligare undersökning. Faktiskt grundligare än den Simon fick på sjukhuset i morse.

Nu väntar vi bara på att få kliva på planet, som har ändrats från en Dreamliner till en Airbus.

Brillor för brallan

2 juni 2015

Solbrilletest_bloggHos stadens tredje och sista optiker (ingen annan ordning än mina besök) hittade jag äntligen ett par solbrillor som passar min tjockskalle. Var dock inte säker på utseende och fick ta den här bilden som messades Kvinnan. På det fjärde försöket lyckades det och hon var nöjd. Nästan det viktigaste. Klart jag inte vill tycka att jag ser ut som en idiot men det är ju faktiskt hon som ska leva med att se sommarnunan.

Förbluffande fakta 1: Det finns fisketävlingar där Polaroidglasögon inte får användas eftersom man tydligen kan se fisken genom det blanka vattnet. Säljsnack eller sanning?
Förbluffande fakta 2: Jag har tydligen inte fattat att man kan vända på kameran i teflonen och ta en selfie utan tar sikte på min spegelbild …

Nåja, inför semestern har jag och grabbar 4 och 5 nu införskaffat schysta solglajor på 3 olika ställen.

Spända pojkar

31 maj 2015

Vårens genomgång av barnens klädkammare blev mer av en utrensning än tidigare. En sopsäck till Myrorna eller UFF och en pappkasse att skänka bort – förutom alla brallor som de här två killarna aldrig fått på sig.
De växer som tusan de små (!) liven. Men det är klart, Simon är ju snart 17 och Quintus mitt emellan 13 och 14.

På bilden i kreationer som blivit för små.

God kitschig jul

23 december 2014

Lysande tomtar_IMG_0610_w

Med 10 lysande tomtar hälsar vi alla som tittar in på vår tomt (!) en riktigt, riktigt God Jul.
Kitschigt? Som tusan! Men 50 spänn på loppis var det värt.

Kusinträff 2014

11 maj 2014

Dagen efter Kusinträff 2014. Seg? Inte jag. Det enda som vittnar om att det blev mer alkohol än vanligt igår är suget efter fetare och sötare mat. Kvinnan skakade på huvudet i morse när jag utan större bekymmer lyfte huvudet från kudden och steg upp. ”Hur klarar du av det?” frågade hon. Som vanligt. Och som vanligt hade jag ingen aning.

Kusinträff 2014 blev en trevlig tillställning. Den inledande tipspromenaden där var och en av oss hade skrivit två mer eller mindre intressanta och intrikata frågor om själva gjorde att diskussionen genast kom igång och, vad gäller just den delen, nådde sitt klimax när svaren gicks igenom under stoj och glam.
Ett bra sätt att komma varandra närmare. Och det var själva idén med Kusinträff 2014. Trots att vi bor i samma stad och totalt är 8 till antalet har vi rätt dålig koll på varandra. Till viss del beror det förmodligen på åldersskillnaden. Min äldsta kusin är bara ett år äldre än min äldsta son. Och jag är äldst av mina syskon.

Det var mormors bortgång som fick oss att vakna till. Efter begravningen bestämde vi oss för att ses. Kusinträff 2014 blev resultatet och kommer att resultera i Kusinträff 2015.

Femårig farfar

10 maj 2014

Freja och farfar

I torsdags firade jag femårsjubileum som farfar.
Efter fem egna grabbar kändes det extra fantastiskt att det äntligen kom en tjej.
Älskar henne.

Det finns bröllopsbilder och bröllopsbilder

13 april 2014

KK_Rasmusolena_IMG_2719

Den här läste jag först om på Facebook. Min bekant Översättaren skojade om den i sitt flöde och löpsedeln spred sig som löpeld (!) i leden. Jag hajade inte riktigt vad det handlade om förrän jag senare under helgen åkte förbi en butik som skyltade med lokaltidningens löpsedel.

Katrineholms-kuriren har på senare år aktivt arbetat för att skapa uppmärksamhet och lämnat ut både tidningen och staden. Då och då har de också lyckats. Största virala hit hittills är när deras webb-tv med en ironisk touch filmat och lagt ut ”kaos” i katrineholmstrafiken med en film som visar hur en eller möjligen två bilar vänder på väg mot en korsning där en lastbilschaufför har problem med att vända sitt ekipage.

På den här löpsedeln leker de, som synes, med sin egen förkortning KK. Döm om min förvåning när det var min son Åke och hans frus bröllopsbild över hela löpet. Visst dröjde det innan bröllopsbilden kom in i tidningen – men vilken placering, va!?
Detta måste bevaras för eftervärlden, tänkte jag och åkte i dag till redaktionen och plockade ner de två löpsedlar som klär tidningens entré … undrar om de trodde det var någon som tyckte löpsedeln var förskräcklig och därför plockat ner den?

Jag saknar dig, mormor

7 mars 2014

Mormor_framifran_Foto_SysterFoto: Syster Yster

Morgonen efter jag fått beskedet om att mormor gått bort satt jag i bilen på väg ner från Stockholm för att ta ett sista farväl.
Det var tidigt och jag var trött. Jag försökte hålla mig igång genom att lyssna på podcast, men tankarna kretsade förstås hela tiden kring mormor.
En återkommande tanke den här morgonen var ett minne från barndomen där jag och moster sitter på ett av ”bergen”, som vi kallade dem, bakom Torpet. Moster har ont. Jag sitter bredvid, är osäker och skamsen. Inte för att det var mitt fel att moster strax innan hade försökt sno åt sig en bit tegelpanna som jag just hade tagit sats för att krossa med en sten, utan för att mormor på grund av mosters bölande är ursinnig på mig.
Jag försöker tänka på annat, men det här minnet återkommer flera gånger under den knappt två timmar långa bilfärden hem. Till slut förstår jag varför: Mormor var alltid snäll.
Mormor var glädje, kärlek och trygghet. Man kunde alltid lita på henne. Oavsett om man behövde lite värme – mänsklig eller från en kopp kaffe – eller om man ville dela stoltheten över sina barns prestationer, eller bara få ett par byxor lagade. Hon fanns hon där. Alltid leende. Alltid ödmjuk. Alltid redo med symaskinen.

Nu finns det bara ett stort hål kvar. Och det kan ingen laga. Jag saknar dig, mormor.

Morgonrutin gånger en två tre …

20 februari 2014

Jag har börjat ta sextåget för att vara lite tidigare på jobbet. Men gårdagskvällen blev sen då jag och Simon kollade några avsnitt ur den andra säsongen av House of Cards. Så det fick bli sjutåget. Eller rättare sagt: skulle ha blivit sjutåget.
Att det hade snöat i natt var jag beredd på. Med väska och bilnyckel i ena näven borstar jag med handskarna kring bildörren. Man vill ju inte att snön ska yra in när man öppnar. Det gör den inte heller. Jag, däremot, yrar in så att när jag väl sitter bakom ratten har nyckeln försvunnit. Och jag hittar den inte! Jag letar och letar och letar och letar. Både utanför bilen och inuti. Men icke.
Reservnyckeln visar sig vara hos farsan, varför jag ringer och ber honom komma med den. Han behöver dock inte komma än på 45 minuter. Sjutåget hade nu fått ge vika för åttatåget. Under de här 45 minuterna hinner jag både äta frukost tillsammans med Simon, vilket var en vinst i sig, och hitta nyckeln som hamnat under passagerarsätet – där jag hade kollat både en och två gånger. Faktiskt.
Just det här är en dag som blir två innan jag är hemma igen. Natten ska spenderas hos Kvinnan. För att jag ska slippa ha bilen stående vid stationen skjutsar farsan mig.
Väl nere på järnvägsstationen inser jag att mitt pendlarkort har trillat ur byxfickan i soffan därhemma. Nu är det stationen-hem tur och retur som gäller. Och det snabbt. Men när vi åter närmar oss stationen möter vi åttatåget på väg till Stockholm.
Jag tar sonika skeden i vacker tass och köper en biljett till nästa tåg. Ett snabbtåg förstås och biljetten går i runda slängar på 350 spänn. Vad gör man inte för att komma till jobbet?

När jag står i kön till biljettautomaten kommer det fram en kille som stinker alkohol och ber om några kronor. Han får det jag har löst i plånboken och jag får början på nästa kapitel av den här morgonen.

Svenskalektion

30 december 2013

Simon repar inför sin nyårskonsert och kommer nedspringande med frågan:
”Har någon sett mitt capo?”
”Nej”, svarar Quintus. ”du får använda barrégreppet istället.”

Därpå följde en lektion i musikalisk svenska för undertecknad.

Mina domäner

27 november 2013

Numer finns även klura.nu i tgbjers ägo.

Jag kan bli arg

24 november 2013

micke mouse_arg

Bara dagen efter att jag och Kvinnan haft ännu en diskussion om våra respektive temperament blossade jag upp ordentligt. Det händer inte ofta – förmodligen alltför sällan – att jag ens hetsar upp mig.
Men nu var det dags igen och katalysator var som så ofta morsa 3. Hon kan som ingen annan lägga an ett slags von oben-attityd där hon ska tala om för mig hur jag ska sköta mig och mitt hem och att detta ska ske med hennes liv som modell. Nonchalans med stort N, således. Det finns inget som gör mig så förbannad som nonchalans.

När 3:an hade gått kunde Kvinnan konstatera att jag nu blivit fly förbannad tre gånger (på drygt nio år) så att hon hörde det. Vid samtliga tillfällen har morsa 3 varit orsaken. Så jodå, jag kan bli arg.

Ur spår! 2

14 november 2013

Klart att det skulle bli min tur, att jag skulle gå i SJ:s fälla som Kvinnan klarade sig ur.
Jag sitter just nu i en taxi på väg från Hallsberg mot Katrineholm. 1700 ska det kosta och jag vet inte i skrivande stund om SJ kommer att ersätta mig.
Efter den dygnslåga Amsterdam-resan kom jag tillbaka till ett Mälardalen i kaos. Bajståget som förlängde min uppfärd i tisdags hade skapat stor skada och prognoserna säger att tågsättet ska vara borta och ny räls lagd till den 25 november (!).
På Stockholms centralstation annonseras ett tåg mot Malmö klockan 20.14. Det ska stanna i Katrineholm. Lyckosam kliver jag på men tåget börjar rulla norrut.
Då slår det mig att tåget jag bokade åt Kvinnan igår gjorde samma sak. Men hon hade hört sig för och kunde ta en buss istället. Nu gick det i och för sig inga bussar när det var dags för mig, men något hade man kanske kunnat ordna.
På tåget lugnar konduktören mig. Det här tåget skulle visserligen gå norr om Mälaren men det ska stanna i Hallsberg och därifrån ska det gå skytteltrafik med buss och taxi till bland annat Katrineholm. I helsicke!
Jag var den enda som klev av, den enda som gick över spåren bort från stationshuset, den enda som stod och väntade på skytteltrafik som aldrig kom …
Efter en timme knackar jag rejält nedkyld på hos taxichaufförerna i stationshuset och där sitter faktiskt en chaufför som har nattjour. Tackålov.
Klockan är nu 01.15 och vi passerar Vingåker. Snart hemma!

Ur spår!

12 november 2013

För några veckor sedan figurerade jag i lokaltidningen* som en inte alltför negativ pendlare hos SJ. Redan måndagen därpå ville de visa att jag inte skulle tro något. Den extra halvtimmen tågresa gjorde att jag missade två avgångar med Arlanda Express och tvingades tränga mig i kön till incheckningen och flyget till Frankfurt med Lufthansa.

I dag slog de till igen. Jag skriver ”de” för den kollektiva skuld jag lägger på SJ, som numer delat upp sig och gärna hänvisar till Trafikverket (som Banverket gick upp i efter några år på eget spår och utan SJ) eller, som den här gången, Green Cargo (som förr hette SJ Gods). Och det är klart att det måste vara bekvämt att, som SJ, skylla ifrån sig. Ofta handlar förseningar om något med spår, signaler eller ledningar som fallit ned. Och då påpekar man gärna att det är Trafikverkets fel. Inte ett ord om att dessa fel i många fall handlar om historiskt dåligt underhåll, vilket alltså gör SJ till en minst lika god kålsupare som Trafikverket.
Dagens försening hamnar på Green Cargos konto. Tågsättet som spårade ur blev snabbt kallat för ”bajståg” i media. Detta eftersom det fraktade rötslam som är en ruttnad slaggprodukt av avfallsvatten.
Urspårningen orsakade en fyra timmar lång färd till jobbet – den värsta under mina dryga 10 år som pendlare.
Än värre blev det för Kvinnan som, i min frånvaro, skulle ta hand om Quintus och Simon på kvällen. Hennes fem timmars resa gav vårt förhållande en törn.
Jäkla skit! Tack SJ!

 

* Länken till lokaltidningen går tyvärr bara till en sida med sökresultat. Katrineholms-Kuriren har gått över till betalvägg, vilket i och för sig är lovvärt.

10 procent kräm

6 november 2013

Efter en trevlig kväll med Grabben mitt emellan, som är på besök i storstan, upptäckte jag att det endast var 20 procent kräm kvar i ajfånen. Med en suck gav jag mig ändå i kast med ett nytt avsnitt av Alex och Sigges podcast och tänkte att den får rulla till batteriet tar slut.
Men 46 minuter senare kliver jag av bussen, har lyssnat på ett avsnitt och just fått beskedet om 10 procent styrka.
Lustigt att olika appar kräver såpass olika mycket kraft. 10 procent är visserligen ganska mycket sett till att telefonen håller sig en hel dag i det närmaste oanvänd, men ibland så måste man ju ladda den redan på eftermiddagen … Blir inte klok på det här.

Game(x) Alf Robertson

1 november 2013

Gamex

Gamex lockade undertecknad och de yngsta sönerna till Kistamässan för tredje gången. Upplaga 2013 var mer något för grabbarna, även om till och med de verkade lite blasé i år. Nedtonad belysning, flimrande ljus överallt och hög volym … jag börjar bli gammal.

Hade roligare på hemvägen då jag och broder 3 sjöng ikapp med Alf Robertson. Något som definitivt tröttade ut Simon, Quintus och deras kusin.

Rida Simone

29 oktober 2013

Resan till Köpenhamn i går innebar att rida ut Simone. Flyget avgick som det skulle och framemot landningen dök den stormiga upp, som väntat. Kaptenen gav oss förhållningsorder som om risken för att det ska gå illa var större än tvärtom.
Den katolska kvinnan i raden bredvid mig var rädd. Själv satt jag och skrattade. Fattas bara så som den här resan utvecklade sig till en bergochdalbanafärd. Väl nere i lufthavnen applåderade folk, något jag tidigare bara sett i filmen Sällskapsresan.
På Kastrup ställde dock Simone till med riktiga bekymmer. När det blåser över 25 sekundmeter säger säkerhetsföreskrifterna att broarna till flygplanen inte får gå ut. Vi fick vänta. Och väntade gjorde vi.
90 minuter senare kommer vi av planet, bara för att hamna i nästa kö. Varken S-toget eller metron går på grund av den stormiga. Att taxikön tar ytterligare 1 timme beror till stor del på att samåkning inte verkar existera i vårt broderland: en taxi kommer, tar upp en person och åker iväg. Nästa taxi kommer, tar upp en person och åker iväg, och så vidare … Danskjävlar!
Tre dryga timmar efter landning är jag på hotellet. Myndigheterna har uppmanat folk att hålla sig inne. Men jag, som inte hade ätit sedan lunch, tog en tur runt kvarteret och återvände med en korv från Sjuelva och pils från Rema 1000.
Har fått rum på våning 19. Högt är alltid bra. Dock inte den här gången. Den stormiga försöker riva väggen utanför mitt fönster och det är svårt att somna. Tur att jag köpte två pils.
Med den andra i famnen somnar jag men sover dåligt. Simone rider mig hela natten.

Pizzapartaj

19 oktober 2013

Pizzapartaj_SussiQuintus firade igår morgondagens födelsedag med ett pizzapartaj. 5 familjepizzor och 2 cheesecakes räckte precis till 18 personer. Cheesecakes är i det närmaste en institution på Quintus och storebror Simons födelsedagar. Morsa 3, som alltid gör dessa, utmanades i år av undertecknad med en variant utan vaniljsocker. Och den blev bra.
Partajet blev också lyckat. Presenterna bestod av symboliska monopolpengar och nu är en dator beställd.

Bilden är tagen av faster Aster.

Ta en kaka till

17 oktober 2013

Pepparkakshuset_Att jag nyligen har köpt två exemplar av en roman har inget med innehållet att göra. Jag hade förberett mässbesöket i Frankfurt med Pepparkakshuset som reselitteratur. Men när jag skulle packa ner pocketen på morgonen fanns den ingenstans. På väg till tåget och flyget lämnade jag ett sönderröjt hus med en sista koll i vardagsväskan där det var meningen att den skulle ligga. Men den fanns inte där den här gången heller. Det fick alltså bli ytterligare ett exemplar i Pocketshop på Centralen i huvudstaden.

Jag hann inte läsa klart boken på resan. Efter att ha avslutat den tidigare i dag skulle jag lägga tillbaka den i vardagsväskan och upptäckte att det första exemplaret låg i ett av väskans yttre fack! Jag har alltså gått och burit på två exemplar i en hel vecka utan att märka det. Dessutom i en väska som jag grundligt sökt igenom efter samma bok …

Triss i damer

16 oktober 2013

Triss i damer

Vilken vecka så här långt. Tre dagar och tre kvinnor. Semestermåndagens förmiddag serverades jag och en klasskamrat en tretimmars niokaffe på lokal. Tisdagseftermiddagen bjöd på central lunch med Meg13-kontakten och den bekanta som för snart 20 år sedan hade varit en dejt delade jag italienskt bord med på onsdagen.
Tre härliga kvinnor som utan krusiduller gav sig in i samtal och skratt. Härligt att det kan vara så, trots avstånd i både tid och rum. Kul.

Hjärter dam, då? Hon och jag firar med Kurt & Lisa i helgen.

Hopps!

11 oktober 2013

Nu sparkar de här bloggarna igång. tgbjer.se är platsen.

Väger vigt tyngst?

21 september 2013

Vager_vigt_tyngstSå har Åke gift sig igen. Folk menar att han följer i mina fotspår. Inte då. Visserligen är han 26, farsa och inleder nu sitt andra äktenskap. Men, för tusan, när jag var 26 hade jag tre barn med två morsor och ett havererat äktenskap bakom mig. Det slår högre.

Gratulerar Åke och Åka!

Smørrebrød, fornuftig snaps = nöjt kvinnfolk

14 september 2013

Schønnemann

Den jobb-iga Köpenhamnsresan fortsatte under helgen med ett besök på Schønnemann som höjdpunkt. Schønnemann är lunchrestaurangen som tack vare sin danska husmanskost rekommenderas i Guide Michelin. Här får man smørrebrød som ingen annanstans.
Efter en tidigare jobblunch har jag snackat upp restaurangen för Kvinnan. När det kommer till att betala dyra pengar för mat är hon ofta kritiskt. Och tacka för det, med tanke på den mat hon själv lagar. Restauranger måste sålunda verkligen leverera för att det ska vara värt att äta ute. Under våra nio år tillsammans har det nog bara hänt … aldrig.
Men Schønnemanns smørrebrød är oemotståndliga. Mitt första med svamp bestod av rikligt gräddstuvade champinjoner och karl-johansvamp toppade med råa kantareller. Det andra var svårare att få ner. Inte för att tartaren inte var god – tvärtom – utan beroende på storleken på smørrebrøden.

Men det sköljer man ner med Schønnemanns flera olika sorters egen snaps och eget öl. Snapsen är kul. Finns i storlekarna pinlig, almindlig och fornuftig. Väljer man som jag en fornuftig får servitören visa sig på styva linan. Då ska det hällas upp till glasets kant så att det bara är ytspänningen som håller vätskan kvar. Sedan gäller det att inte spilla på väg till mun. Jag misslyckades. Lite av min valnötsnaps hamnade på handen, men det fick jag i mig också.
Som så ofta när jag äter ute gjorde sällskapet ett bättre matval. Kvinnans smørrebrød med fiskbullar och hälleflundra toppar det mesta.
Så tyckte även Kvinnan. Den här gången var hon mer än nöjd.

Lördagen fortsatte sedan med ett musikalbesök på Folketeatret.

Vad har du i fickan …?

8 september 2013

Sedan åtta års ålder har jag alltid burit med mig en näsduk i höger byxficka. Kronisk snorighet i ungdomen har gjort att den förblivit där. Ibland blir den nedstoppad lite knöligt, något som genom åren skapat lustiga situationer. Första gången var när jag hälsade på Max och Åkes då blivande mormor som efter mitt besök hade frågat morsa 1 vad det var jag hade mellan benen.

Nu var det dags igen. När jag skulle passera säkerhetskontrollen på Arlanda i dag blev jag visiterad. Näsduken låg där som en liten avlång utbuktning och när den unga tjejen kom dit med handen, hörde jag bara ett ”Ojdå …”

Karma kompis

3 september 2013

Det var inte utan att jag började fundera på det här med karma i dag. Hjälpte kamraten från Högsjö när han skulle sälja sin bil, vilket blev en, för honom, fruktlös tur om cirka 4 mil. För mig en utflykt till det gamla landet.
På vägen hem stannade jag till på Willys och träffade en klasskamrat från grundskolan som jag inte sett på mycket, mycket länge (11 år sedan). Utan vidare började vi snacka. Ingen tvekan. Inget rundsnack. Vi bestämde att vi skulle ses om någon månad. Karman, då? Jo, jag kan komma att behöva henne.

Blind förebild

26 augusti 2013

Behovet av glasögon har visat sig från sin mest skrämmande sida hittills. I morse kunde jag inte skriva en lapp till Quintus lärare utan att sätta på mig glasögonen.
De två första försöken hade resulterat i en slarvig handstil som inte ens kunde hålla sig på linjen. Ingen bra förebild för mina skolstretande barn …

tgbjer

31 januari 2013

Så var en sajt registrerad i mitt namn. Eller snarare i den roligaste av de otaliga felskrivningarna som mitt namn har råkat ut för.
Under åren på tryckeriet i de västgötska skogarna fick jag en gång ett brev adresserat till ”Produktionschef T G Bjer”. Den varianten kändes inte fel. Rolig, som sagt, och självklar.