I varje droppe regn är en ädelsten

Jag har aldrig ångrat att jag inte gick på gymnasiet. Men det fanns en tid då det kändes som att jag därmed missat en del litteraturhistoria, särskilt svensk sådan, som jag gärna tagit till mig. Alla funderingar på att själv läsa i kapp litteraturhistorien slås ur hågen när jag inser att tiden aldrig räcker till för att göra sådana val.

Därför är det kul när böcker som Malin Billers I varje droppe är en ädelsten (Kolik förlag, 2014) dyker upp. Här tolkar Malin Biller Gustaf Fröding och det tackar jag för.
Mitt första möte med författaren var Alf Woxneruds tolkning av Dumt fôlk i seriealbumet Svenska serier special (Semic press, 1983) och utan den hade Fröding kanske bara varit den där gubben i sjuksängen på tavlan som hänger i Manillas matsal. Men Woxnerud gjorde mig nyfiken och tack vare honom hittar jag förmodligen en Frödingbok i gillestugans biblioteket om jag bara letar.
Men nu behöver jag inte det. Malin Biller tolkar Gustaf Fröding i I varje droppe är en ädelsten på ett sätt som infriar de föreställningar Alf Woxneruds serie gav mig på 1980-talet.

Som tecknare har Malin Biller något särskilt. Hennes bilder fungerar både högt och lågt, så att säga. Väljer hon att berätta något komiskt så gör bilderna det ännu roligare och väljer hon ett mer allvarligt stråk så förstärker teckningarna även här – och det utan att hon till synes förändrar manéret. Tack vare bilderna förstår jag dessutom nästan all värmländska också.

I varje droppe är en ädelsten räcker länge. Jag läser sällan mer än en serie åt gången. Därtill är det för bra.