Brad Paisley på Johanneshov

Jag går sällan på konserter nuförtiden men tänker ofta att jag åtminstone borde gästa de countryspelningar som ändå dyker upp i Sverige … i väntan på Nashville-resan, alltså.
Men det har inte kommit längre än till två Kris Kristofferson-spelningar.

Brad Paisley är en skönsjungande cowboy som även Ewy gillar. När det nu var det dags för honom att åter spela i Sverige köpte vi av ovan nämnda anledning biljetter. Det blev en kväll av upptäckter:
1. Man måste ha öronproppar med sig på konserter nuförtiden. Vet inte om det beror på att öronen blir känsligare med åren eller något annat. Vilket tar mig till …
2. Brad Paisley och förbandartisten Chris Lane verkar inte våga vila i sin status som singer-songwriter-artister. Istället skulle det rockas på hög volym. Tyvärr, måste jag säga. Bästa partiet under hela spelningen var den kvart då Paisley var ensam med akustisk gura på scenen.
3. Kul, däremot, var att det finns en allålderspublik för countryn i Sverige i dag. Säkert inget nytt. Men jag minns 1980-talet då countryn hade en töntstämpel i vårt land. Då hade inte det inte funnits några motsvarigheter till de skrikande unga kvinnor i 20–25 årsåldern som bakom oss överröstade den öronproppstvingande countryrocken, som de gjorde här.

Delade känslor, alltså. Men … så ska ju countryn vara.