Rida Simone

Resan till Köpenhamn i går innebar att rida ut Simone. Flyget avgick som det skulle och framemot landningen dök den stormiga upp, som väntat. Kaptenen gav oss förhållningsorder som om risken för att det ska gå illa var större än tvärtom.
Den katolska kvinnan i raden bredvid mig var rädd. Själv satt jag och skrattade. Fattas bara så som den här resan utvecklade sig till en bergochdalbanafärd. Väl nere i lufthavnen applåderade folk, något jag tidigare bara sett i filmen Sällskapsresan.
På Kastrup ställde dock Simone till med riktiga bekymmer. När det blåser över 25 sekundmeter säger säkerhetsföreskrifterna att broarna till flygplanen inte får gå ut. Vi fick vänta. Och väntade gjorde vi.
90 minuter senare kommer vi av planet, bara för att hamna i nästa kö. Varken S-toget eller metron går på grund av den stormiga. Att taxikön tar ytterligare 1 timme beror till stor del på att samåkning inte verkar existera i vårt broderland: en taxi kommer, tar upp en person och åker iväg. Nästa taxi kommer, tar upp en person och åker iväg, och så vidare … Danskjävlar!
Tre dryga timmar efter landning är jag på hotellet. Myndigheterna har uppmanat folk att hålla sig inne. Men jag, som inte hade ätit sedan lunch, tog en tur runt kvarteret och återvände med en korv från Sjuelva och pils från Rema 1000.
Har fått rum på våning 19. Högt är alltid bra. Dock inte den här gången. Den stormiga försöker riva väggen utanför mitt fönster och det är svårt att somna. Tur att jag köpte två pils.
Med den andra i famnen somnar jag men sover dåligt. Simone rider mig hela natten.